Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Linnéas Lördagskrönika: Fem och ett halvt år av äventyr

Du är ett äventyr. Det var du redan från början, ända sedan du var ett frö i min mage. När vi häromkvällen läste i en bok om kroppen om hur hjärtat fungerar blev jag plötsligt påmind om den där stunden när vi fick reda på att ditt hjärta börjat slå. 

Annons:

Du kom så hastigt, jag var inte beredd. Vi var hos en läkare för att kolla om det verkligen var på riktigt, att det faktiskt var en riktig graviditet och att vi skulle behöva bestämma om vi ville bli föräldrar eller ej. Och läkaren berättade att jo, fostrets hjärta slår.

Efteråt satte vi oss i Kungsträdgården på en gräsmatta med fimpströssel och var mest tysta. Tysta och rädda. Jag ville bara rymma. Om och om hade jag frågat andra vad jag skulle göra. ”Kan inte du bestämma? Du får bestämma! Säg vad jag ska göra så gör jag det”. Och vilket svar jag än fick slog det mig i ansiktet; det är jag som måsta bestämma. Bara jag. Kunde inte fly från beslutet hur mycket jag än ville, där bland fimparna i Kungsan. Vi visste inte då att äventyret hade börjat.

*

Du är ett äventyr och nu har du börjat förskoleklass. Hela sommaren har du varit avvaktande, skeptisk. Du har inte gått på våra försök när vi tjatat om att det kommer bli bra och att du kommer trivas. För vad vet vi. Det var du som skulle göra det. 

”Kan du måla mig till en fjäril?” sa du den där första morgonen, med skolväskan packad i hallen och pirriga ben. 

”Först måste vi borsta tänderna i alla fall”, sa jag, och försökte smita från din önskan. Du som älskar att måla dig till fjäril, leopard, hund. (Jag vet inte hur många kort vi har på dig med en fet regnbåge i pannan.) Du vill vara en fjäril din första dag i förskoleklass och jag tänker nej. Jag tänker att det inte är en bra idé, att de andra kommer slita dig i stycken. Jag, som alltid har förespråkat att man ska få vara den man är, oroar mig för att du ska sticka ut. Jag går vilse. Men du glömmer bort det och jag behöver inte välja mellan oro och principer.

Du är ett äventyr som ruskar om, som värmer, som kyler ned, som går långsamt och fort på samma gång. Och jag fumlar i mörkret efter vad som funkar med dig. När du en morgon stirrar på mig med brinnande blick och väser ”Nej! Jag tänker inte gå!” så får jag chansa. Vad vet jag om vad som funkar? Hoppas för allt i världen att det där Astrid Lindgren sa stämmer. Det där med kärlek och folkvett, att om man ger barnen tillräckligt med kärlek så kommer folkvettet av sig själv. För vi chansar oss fram här.

*

Du är ett äventyr och jag har många rädslor inför att vara förälder. Att göra fel ingår ju. På ett eller annat sätt kommer jag att skada dig. Bry mig för lite, lägga mig i för mycket. Kväva dig, eller inte finnas där tillräckligt. Jag undrar hur arg du kommer att vara på mig.

Häromveckan ville du visa att du lärt dig balansera på en gungbräda. ”Wow! Så bra!” säger jag, och sedan fortsätter jag med att säga att du kanske kan börja skejta, ”vi kanske ska köpa en skejtboard till dig”. Jag är så snabb med att, indirekt, förklara för dig att det inte räcker, att det går att utvecklas. 

Är så rädd att få dig att känna att du inte duger, inte räcker. Att det måste vara mer, större, högre, snabbare, längre, bättre. Och det stämmer inte ens. För min del behövs ingenting. Jag vill att du ska vara lycklig, glad, tillfreds, må bra. Det är på riktigt det jag bryr mig om. Jag måste bara påminna mig själv om det. 

Du är ett äventyr, och jag har biljett. 

Annons:

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

+ =  

Annons:

Annons:

BakåtPausaPlayFramåt

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

2 st (980x300),
Gå tillbaka till mobilversion