Precis som de flesta andra var Tino Åberg och hans fru Åsa mitt uppe i julbestyren. Den här dagen skulle maten inhandlas. Åsa passade på att göra det i Västervik, när Tino ändå skulle röntgas på sjukhuset.
”En rutinkontroll”, tänkte Tino, som varit väldigt, väldigt trött i omgångar senaste halvåret. Läkaren skrev en remiss ”bara för att kunna utesluta”.
– Jag hade känt en molande värk på vänster sida där njuren sitter, tänkte det kunde vara njursten till följd av för mycket mat och feta såser. Tröttheten förklarade jag med att jag bytt jobb, från undersköterska på kirurgmottagningen på Västerviks sjukhus till akuten. Så det var väldigt mycket nytt att lära, en anspänning med växlande tempo från lugnt till full gas när det kunde stå tre ambulanser utanför med patienter och oregelbundna jobbtider.
Så tröttheten var väl egentligen inget konstigt, tänkte Tino.
Läkarens svar var rakt och ärligt
Cancer fanns inte i Tinos tankar när han lämnade av Åsa vid köpcentret för att handla all mat de skulle njuta av i jul.
– Efter att jag genomgått en datortomografi, eller CT-röntgen som vi sjukvårdspersonal säger, gav läkaren mig beskedet direkt på stående fot.
Tino gör en kort paus och fortsätter:
– Det blev en väldigt konstig situation. Där satt jag, inte som sjukvårdspersonal utan som patient, med en fin vän och kollega. Vi har druckit kaffe och skrattat ihop många gånger. Nu sa han rakt och ärligt att jag drabbats av cancer.
”Vi höll om varandra och bara grät”
Det blev en chock. Förstås. I ett töcken med tankar som rusade runt i huvudet informerade han kollegorna, ”lika bra när jag ändå är på sjukhuset”, minns han att han tänkte. Han hämtade Åsa vid affären och lastade in kassarna i bagaget.
– När det var gjort sa jag precis som det var. Åsa blev förstås jätte, jätteledsen och började gråta och när jag skulle ringa mina föräldrar och mina två barn för att berätta, tänkte jag att ”nu förstör jag julglädjen för hela min familj”. Jag kände dåligt samvete och tänkte inte alls rationellt. Den natten låg Åsa och jag och höll om varandra och bara grät. Tårarna ville inte ta slut. Och jag grät hela nästa dag.
Tumörer på båda njurarna
Han tror det var bra att få gråta av sig. För efter det bestämde han sig för att tänka framåt. Julen firades tillsammans med familjen, utan att någon egentligen berörde ämnet.
– Det var så jag ville ha det och sagt till familjen. Vi höll masken och försökte ha en trevlig jul, tillägger Tino innan han berättar om röntgensvaret.
– Jag har en tolv centimeter stor tumör på ena njuren och jämte sitter en rackare på sju. Och en lite mindre på höger njure.
Läkarna har, efter noga övervägande, kommit fram till att bästa alternativet för Tino är immunterapi, eftersom det även är en misstänkt spridning.
– Jag ska på mitt första möte med onkologen i Kalmar den 18 januari. Så egentligen vet jag ingenting än, annat än det jag Googlat mig till. Men jag är hoppfull och känner mig trygg med läkarnas beslut. Det måste jag vara.
Hur vill du bli bemött?
– Jag vill att alla ska vara som tidigare, undrar man något är det bara att fråga. Sedan kanske jag inte alltid har svar. Mitt sätt att må bättre är att prata om det, hysch, hysch passar inte mig, då skulle jag klappa ihop, utan jag kommer vara öppen som en bok.
Hur har folks reaktion varit så här långt?
– Jag har fått så mycket kärlek och så mycket omtanke via SMS, Messenger och telefonsamtal, så jag är helt tagen. Det finns så mycket goa människor, med så mycket kärlek.
Vi har just gått in i ett nytt år, vad tänker du om 2022?
– Jag tänker att jag ska ta en dag i taget. Vad som väntar mig framöver har jag mycket liten vetskap om, men nu främst är mötet med onkologen mitt första delmål. Och under varje dag på min nya resa kommer jag krama och pussa på min fru. Det har jag alltid gjort, men nu ska jag göra det ännu mer och berätta för henne hur oändligt mycket jag älskar henne.