Under vårdagarna förra året började Ola Ståhlgren få ett flertal svåra problem. Han gick med ständig huvudvärk, ont i vissa kroppsdelar och en konstig nervsmärta en längre tid. Efter ett tag tappade han orken helt och fick oregelbunden puls. Hjärtat slog konstigt på honom.
Vad kunde det vara?
– Jag var sjuk en längre tid och visste inte vad det kunde vara. Jag var inne tre, fyra gånger i Västervik hos specialister men de hittade inget fel. Jag tänkte att det här går över, men det släppte aldrig.
Ola Ståhlgren, som är en känd profil från räddningstjänsten, fortsatte att jobba men ingenting blev bättre.
– Allmäntillståndet var verkligen inte bra, men jag kämpade fast jag var helt slut. Smärtan blev bara värre och värre i huvudet. En natt kunde jag inte röra nacken eller huvudet alls. Jag tog mig inte ur sängen. Då ringde vi till 1177 och de misstänkte någon form av stroke eller hjärnblödning, så då åkte jag akut till Västervik på natten.
Det här var i oktober 2022, ett halvår efter att problemen först uppenbarades. Hans hjärna röntgades och alla prover som gjordes var bra. Ett antikroppstest mot borrelia gav dock till slut svaret.
– Jag fick en tid några dagar senare för ett ryggmärgsprov för att se om det blivit borrelia i nervsystemet. Jag hade det och det var jätteskönt att få det beskedet. Då visste jag varför jag hade haft huvudvärk under så lång period och varför jag haft så ont i kroppen.
Olas fru låg på
Där, med lite antibiotika, kunde den här historien varit slut. Och den här artikeln aldrig skriven. I samband med de andra problemen hade Olas fru ett flertal gånger nämnt att han hade en svullnad i gommen.
– Det var inget jag behövde nämna kände jag, men hon hade tjatat längre om att jag borde söka för det. Jag har lite pollen och så, och då kan det klia i gommen. Jag tänkte att det inte var något mer med det.
Men läkarna ville ta en bild på hur det såg efter att Olas fru legat på. Bilden togs och sedan tänkte han inte mer på det.
– Det tog bara någon dag innan de ringde från öron-, näs- och halsmottagningen i Västervik. De ville att jag skulle komma omgående, men jag hade mycket på jobbet så jag sa att jag kunde komma in dagen efter. De gjorde en undersökning i gommen och jag undrade vad det kunde vara. De sa att det var en förändring, men att det kunde vara vad som helst. En snäll tumör eller vad som helst.
På vägen hem ringde sköterskan till honom och berättade att man fått svar. "Kan du komma hit i morgon?", löd frågan.
– Jag ville ju ha reda på svaret direkt, men det fick läkaren ta var svaret jag fick. Något är inte bra tänkte jag direkt.
Olas äldsta dotter och fru var hemma och följde med ned till Västervik dagen därpå.
– Läkaren kommer in i rummet och berättar att jag har en elakartad tumör i gommen. Då börjar de undersöka direkt så det inte har gått vidare någon annanstans i kroppen. Jag fick remisser direkt och allt gick jättesnabbt. Någon undersökning gjordes samma dag och det är då man får se hur fantastisk vår sjukvård är när det är skarpt läge.
Hade inte spridit sig
Relativt snabbt fick Ola beskedet att cancern inte spridit sig vidare.
– Den satt där den satt. Sedan är det ju en tickande bomb, så förr eller senare skickas metastaser vidare i kroppen.
Hur skönt var det beskedet?
– Det var jätteskönt. Jag hade säkert gått ett halvår med den lilla knölen som jag säger och som jag trodde var någon allergi. Hade inte min fru tjatat på mig så jag hade säkert gått med det mycket längre.
Läkarna ville operera bort tumören så fort som möjligt. Endast omkring tolv fall av spottkörtelcancer i gommen diagnostiseras per år.
– Jag fick en operationstid några veckor senare och den skulle utföras i Linköping. Man kan säga att tumören var drygt en centimeter i diameter. Vid en sådan operation måste man ta minst en centimeters marginal, så då blev det tre centimeter i diameter. I stort sett var det hela gommen som skulle skäras bort.
Operationen skedde den 9 november och allt gick jättebra först.
– De tog vävnad från min mun på andra ställen för att fylla igen i gommen och sedan sy ihop det. Det skulle inte ta så lång tid för det att läka ihop och inom tre veckor skulle det ha börjat bli relativt bra och jag skulle kunna börja äta som vanligt, även om det skulle vara flytande i början.
Det var inga konstigheter inledningsvis.
– Redan dagen efter kunde jag börja äta flytande och dricka vatten, juice och nyponsoppa. Allt verkade funka som det skulle.
Efter några veckor skulle han få börja med lite tjockare föda.
– Det gick bra de första dagarna, men sedan börjar jag få en infektion i munnen. Lagningen började släppa och allt gick väldigt fort. Jag tänkte först att det kanske bara släpper lite innan det börjar läka igen.
Men så kom febern för Ola Ståhlgren och hans omgivning började känna av en kraftig lukt.
– Det var typ liklukt eller förruttnelse där jag var. Efter mycket om och men ringde jag till Västerviks sjukhus och jag skulle få komma dit relativt omgående.
Febern steg fort och han orkade ingenting. Han hade drabbats av en kraftig infektion i munnen och låg och sov i väntan på att tiden skulle vara inne för besöket.
– Då ringde min fru och sa att vi var tvungna att komma direkt. Febern steg ytterligare och mitt tillstånd var inte alls bra.
Anhöriga jätteoroliga
Väl på plats bedömde läkaren att man var tvungen att ta tag i infektionen direkt.
– De sprutade in antibiotika intravenöst och så fick jag åka till Linköping för att se om de kunde bromsa infektionen. Det blev en ny akutoperation. De plockade bort den tidigare lagningen och försökte lappa och laga så gott det gick. Men inget fungerade och jag fick bara mer och mer infektion. Allt som lagats förintades och försvann.
Hålet i gommen som varit tre centimeter hade nu blivit fyra centimeter.
– De hade ingen lösning på hur de skulle fixa det, så jag blev inlagd en vecka i Linköping. När det var som sämst fick jag lunginflammation och de fick sätta in syrgas. Jag var riktigt risig i flera nätter.
Hur orolig var du där och då?
– Jag var inte alls piggelin när jag inte fick syre. Mina anhöriga var jätteoroliga. Jag orkade inte prata i telefon eller någonting, så det var flera gånger jag somnat och tappat telefonen när jag skulle ringa. Det var fortfarande en del pandemirestriktioner kring besök och sådär.
I samma veva kunde Ola inte alls äta eller dricka.
– Jag varken åt eller drack på en och en halv månad. Jag hade en sondslang ned i matsäcken och tappade tolv kilo där. Alla muskler försvann och det var som mest hemskt var att inte få dricka. Det var en riktigt tuff period. Jag fick antibiotika intravenöst i sex dagar för att bromsa infektionen. Till slut var det bara tiden som kunde lösa bekymret. Skulle det läka eller inte? De visste inte. Jag pratade bara genom näsan eftersom allt var helt öppet där i gommen. Det viktigaste var att cancern var borta där och då. Allt annat var sekundärt.
Under slutet av sondperioden kunde han inte ens behålla sondmaten.
– Allt rann ur mig direkt. Så jag blev inlagd i Västervik med dropp i nästan en vecka och fick en inflammation i tjocktarmen. Jag hade fått för mycket antibiotika och det slog ut tarmfloran. Jag torkade ur av den inflammationen och eftersom jag inte kunde få mer antibiotika var det bara att försöka låta det löpa ut tills kroppen läkte utan att jag torkade ut helt.
Allt vände
Till slut löste sig även det. Veckorna gick och läkningsprocessen blev också förändrad.
– Allt bara vände av någon anledning. Det började läka fantastiskt fint och varje dag minskade det stora hålet. När jag var på återbesök var läkaren i Linköping helt fascinerad. Hon kramade om mig och det var så fint.
Ett par veckor senare var bara två millimeter kvar av det fyra centimeter stora hålet kvar.
– Det var helt fantastiskt och jag kunde äta försiktigt och även dricka med små klunkar. Innan hade maten bara kommit upp i näsan, men nu kunde jag börja äta viss kost.
Det här var i mellandagarna.
– Så det blev ingen julmat, men jag kunde ändå äta viss mat och dricka viss dricka. Jag tog den första ölen i slutet av december. Jag frågade faktiskt om jag fick göra det och det var jag väl värd svarade läkaren.
Omtumlande period över
Den sista lilla delen av hålet har varit kvar och inte riktigt velat läka. Inte nu förrän den senaste veckan.
– Så nu ska jag inte behöva göra fler operationer.
Men ännu är inte Ola Ståhlgren friskförklarad från cancern.
– Nu kommer jag vara under kontroll i fem år. Jag har ju sluppit strålning och jag har sluppit ta bort lymfkörtlarna också. Så jag har haft tur. Hade jag inte haft borrelian så hade jag nog inte sökt för det här ännu. Det var en jäkla tur i oturen. Läkaren sa att jag skulle tacka min fru för att jag kanske är i livet framöver. Jag är framför allt glad för att det drabbar mig och inte mina barn eller min fru.
En väldigt omtumlande period i livet kan därmed läggas till handlingarna.
– Det är bara att hålla tummarna för att det inte kommer tillbaka. Det finns inga garantier, men de har jättebra koll på det. Vi har ju en fantastisk sjukvård och det måste man säga, för det är så lätt att man klagar på den.
Ola är nu tillbaka på jobbet inom räddningstjänsten på allvar. Han var sjukskriven från oktober tills i början av januari.
– Min familj och mina vänner har stöttat mig jättemycket. Det har varit en jobbig period, men jag ville verkligen tillbaka till jobbet. Jag har fått göra det i min takt och nu jobbar jag som vanligt.
Hur är det?
– Det är jättebra. Jag är normalt aldrig sjukskriven och trivs inte med det. Jag får panik några dagar efter en förkylning och blir rastlös. När man kan gå till jobbet tänker man inte på samma sätt. Jag har fantastiska arbetskamrater och fått väldigt bra stöttning från flera håll. Det betyder jättemycket.