Redan när man tar stegen upp för trappan till Lönneberga vandrarhem hörs skratten kring matbordet. Det är tomt på tallrikarna, fortfarande vin och öl i glasen och det pratas flitigt – glada vänner sinsemellan.
Om allt häng på ortens fik Petit, där jukeboxen matades med pengar för en favoritlåt i utbyte, sommarens logdanser och på lövade dansbanan på Lillesjö i Mörlunda, alla festkvällar vintertid på bygdegårdarna i Vena och Frödinge, längre resor till Forum i Oskarshamn och Pigalle i Nässjö. Mycket dans var det, överallt var det festplatser.
– Vi tog alltid hand om varandra och väntade alltid på varandra. Vi visste alltid vika som skulle hem och var det någon kille som skulle följa en tjej hem så väntade vi, säger Agneta Hallberg.
”Vad hände sedan?”
Allt har skapat minnen som vårdas ömt – och skrattas åt. Mycket av det som berättas om i huset, stannar i huset…
– Vi pratar väldigt mycket minnen när vi ses igen, inte om vad vi gör idag eller hur vi har det, säger Sven-Inge ”Fimpen” Larsson.
– Så vi pratade om att vi skulle ha en programpunkt ”vad hände sedan?” För vi vet egentligen väldigt lite om hur vi har det idag, eftersom vi hela tiden fastnar i minnen, tillägger han.
BFF – best friends forever
De var goa vänner under ungdomsåren, de här tio och två till som lämnat alldeles för tidigt.
Det var på det glada 1960-talet när Silverdalen blomstrade och bruket var arbetsplats åt de flesta föräldrarna.
De håller kontakten än idag. Kanske inte alla tio fullt lika regelbundet, det har ju blivit små grupperingar där vissa hörs mer ofta än andra. Men BFF, Best Friends Forever, skriver de under på.
– Nu är det sex år sedan vi träffades senast, säger Jan Isaksson, som bor i Hultsfred numera.
Spridda över södra Sverige
Under veckan har de tillbringat två dagar tillsammans på vandrarhemmet. En sväng på barndomsorten var inbokad, bara Sven-Åke Fredriksson bor kvar. Övriga har hemadress Storebro, Vimmerby och Västervik, så de flyttlassen har inte gått fullt så långt som för Sven-Inge Larsson, samt Anders och Gunn Mårtensson som flyttat till Malmö. De blev för övrigt ett par tidigt, redan i 14-årsåldern.
– Min far skulle bli polis på orten, så vi åkte dit och tittade för vi visste inte vad Silverdalen var för något. Då kom det en tjej i gröna elastabyxor och en röd stickad tröja och håret bakåtkammat. Jag tänkte ”henne ska jag lägga beslag på”. Och det gjorde jag också, berättar Anders Mårtensson. Det är 60 år sedan.
– Vi bara såg varandra så var det kört, tillägger Gunn Mårtensson.