Om vi ska ha en gräns måste den också dras

Almedalsveckan. Tält efter tält med gratispennor och tygpåsar och diskussionsvilliga människor i färgglada t-shirts. ”Jobb åt alla” står det på ett tält. ”Vi gör framtiden”, på ett annat. Och på ett tredje ”Vi är islamiska staten”. Där vajar en svart flagga, mitt bland regnbågsflaggor och partifanor. Stämningen kring tältet är ömsom tyst, ömsom spänd och ibland diskuteras det vilt. Media rapporterar, det diskuteras i debattprogram och folk frågar sig: Är det här rätt? Är det här demokrati?

Yttrandefriheten! Yttrandefriheten!

Ropas det. När diskussionen om Nordiska Motståndsrörelsens vara eller icke vara på Almedalsveckan kommer upp.

”Oavsett vad vi tycker om vissa människors preferenser så har de alltid lika mycket ’rätt att vara här’ som alla andra.” skriver någon.

Men var går gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp?

*

Ja, åsikter finns oavsett vad vi tycker om dem.

Ja, diskussioner och dialoger är önskvärda och ska eftersträvas.

Och ja, yttrandefriheten är viktig. En grundpelare.

Men det finns också annat som är viktigt. Trygghet, till exempel. Allas lika värde.

 *

Det kanske är fullt rimligt att förbjuda organisationer med våldsamma intentioner att medverka på Almedalsveckan. Men är nazismen mindre våldsbejakande än jihadismen? Har den gjort sig skyldig till färre brott mot mänskligheten?

Antingen har vi ingen gräns, och vad sätter då stopp för IS, för Bandidos, för Soldiers of Odin på Almedalsveckan. De är väl också välkomna, om alla är det? Om det vi kallar yttrandefriheten gäller alla sorters yttranden, inklusive hot och nedvärderande ord.

Eller så har vi en gräns. Och då måste vi också dra den någonstans.