När Novemberkåsan avgjordes i Vimmerby förra året slutade Dennis Rotebäck på 17:e plats totalt. Det gjorde honom till näst bäste förare från arrangörsklubben Vimmerby MS, efter Robin Stjernström som körde in som tolva. Rotebäck är nöjd när han ser tillbaka på insatsen, även om tävlingen inte var helt problemfri.
– Det gick fint. Jag hade en del missöden och började natten med en krasch, men kom i gång lite senare. Jag var jättenöjd.
Stjernström kommer inte till start i årets tävling, som avgörs i Uppsalatrakten. Men på sätt och vis följer han ändå med.
– Jag kommer att ha med hans motorcykel som reservdelshoj i helgen. Vi får hoppas att den inte är helt nedplockad på söndag morgon, säger Dennis och skrattar.
”Det var helt otroligt”
Fjolårets hemmatävling blev en upplevelse långt utöver det vanliga. Rotebäck minns särskilt folkmyllret på väg till den andra specialsträckan i Hålbäckshult.
– Det var helt otroligt. På transporten till sträcka två fick vi förare köra i diket i flera kilometer, ända från Nyshult, bara för att komma fram till starten på specialprovet. Det var dubbla led med parkerade bilar och folk precis överallt.
Det som sedan mötte förarna vid det omtalade hygget och kärret, ett par kilometer in på sträckan, har etsat sig fast i minnet.
– Det var så fränt när man kom upp i kanten av hygget, som var i början av sträckan. Man hade ju maxpuls bara av att åka fram till det och veta vad som väntade. Sedan är det en helt obeskrivlig känsla med tusen och åter tusen människor, alla eldar och ljudnivån när man kommer. Vilken boost man fick när man klarade kärret där och sedan hela sträckan.
Men det var inte bara publiken som gjorde intryck. Själva banan föll honom också i smaken.
– Det var en väldigt fin bana förra året. Det rullade på jättefint mellan kärren, men jag måste nämna den andra sträckan igen – den var väldigt fostrande. Hela tiden var det små blöthål, mossar och problem. Med andra ord precis så som jag vill ha det, haha.
”Kommer inte ens ihåg vad som hänt”
För den som aldrig har upplevt Novemberkåsan kan det vara svårt att förstå lockelsen i att köra enduro under större delen av ett dygn, med över 30 mils körning och specialsträckor genom mörka skogar och svårframkomliga kärr.
För Rotebäck är kontrasten mellan dagens folkfest och nattens alltmer utmattande kamp en del av tjusningen.
– Dagsetappen är skitrolig. Man ser allt folk och vilka det är som står där, speciellt på hemmaplan där man känner så många. De första tre nattsträckorna är också jäkligt roliga med alla eldar, bengaler och fyrverkerier. Det är svårt att förklara.
Men ju längre natten går, desto mer handlar det om att bara fortsätta.
– Till slut går det nästan per automatik. Ibland är man så trött att man inte kommer ihåg vad som har hänt eller vilka som har hjälpt en när man fastnat i kärren. I efterhand har jag pratat med folk som frågade mig hur det gick efter att de hjälpte mig, och jag har inte en aning om vad de pratar om.
Han beskriver nattkörningen som en berg-och-dalbana.
– Ena stunden är man skitpigg. Tio minuter senare kör man fast och är helt slut. Det har hänt att jag har kommit in till service så totalt utpumpad att när maten åker ner, kommer det upp direkt igen.
Varför utsätter man sig då frivilligt för allt detta?
– Väldigt bra fråga! Direkt efteråt är man inte så sugen, kan jag säga. Men det kommer tillbaka. Det är något speciellt med tävlingen. Det är kul att pressa sig och att utmana sig själv.
Och hittills har Rotebäck ett närmast fläckfritt facit när det gäller det viktigaste; att ta sig hela vägen till målet. Fem starter. Fem målgångar.
– Att klara tio Kåsor och gå med i Kåsaklubben vore ju kul. Det känns väldigt nära men ändå så långt bort. Jag är bara 25 år, så förhoppningsvis har jag några år på mig ännu.
Tränat som ett proffs – mellan jobbveckorna
Uppladdningen inför årets tävling har inte riktigt sett ut som vanligt. Rotebäck arbetar som elektriker och har under hösten tillbringat mycket tid på jobb i Skellefteå. Det har gjort att han missade de två sista SM-deltävlingarna och fått lägga upp träningen på ett helt annat sätt.
– I början av året körde jag rätt mycket. Sedan blev det nästan hela SM-säsongen och en del mindre tävlingar. Jag körde Ränneslätt också, men fick tyvärr bryta på grund av problem med ögonen.
Arbetet på annan ort har inneburit perioder då träningen tvingats stå åt sidan. När han väl varit hemma har han däremot kunnat satsa desto mer.
– När vi har varit iväg och jobbat har jag inte kunnat träna. Men sedan har vi haft en ledig vecka och då har man nästan kunnat träna som ett halvtidsproffs, säger Dennis.
– De lediga veckorna har fyllts med både fysträning och långa dagar på motorcykeln. Jag har kört fys på morgnarna och sedan åkt massor med hoj resten av dagarna. Så timmarna har verkligen rullat in ändå.
Helhjärtad satsning på Kåsan
Det ovanliga upplägget har också haft en positiv sida.
– Tidigare har jag tränat hela tiden och sedan tröttnat emellanåt. Nu har jag jobbat där uppe och varit riktigt sugen när jag kommit hem. Det ska bli spännande att se hur det fungerar.
Trots alla timmar och pengar som går åt beskriver han fortfarande enduron som något han framför allt gör för glädjens skull.
– Jag kör i första hand för att det är kul och för alla kompisar som detta ger en. Men samtidigt lägger man ju ett antal tusen kronor och timmar varje år, så det blir ändå en form av satsning. Speciellt Kåsan är en helhjärtad satsning. Och jag vill förstås bli bättre hela tiden. Så länge det är roligt går det att satsa.
”Vill att man ska få bära hojen”
Årets Novemberkåsa avgörs i skogarna utanför Uppsala, med Knivsta som tävlingscentrum. Vad som väntar vet Rotebäck ännu inte säkert.
Han har hört att flera specialsträckor, med något undantag, i stort sett följer samma banor som användes 2016. Underlaget kan dock bli betydligt mer lättåkt än det han uppskattade i Vimmerby.
– Vad jag har hört ska det vara väldigt fint och snabbåkt. Det passar väl inte mig riktigt. Jag vill ha det nästan så att man får bära runt hojen.
Han skrattar åt sin egen förkärlek för de allra besvärligaste partierna.
– Men vi får se. Det är bara att ladda på och se hur långt det räcker.
Någon uttalad placeringsmålsättning vill han dock inte avslöja. Det viktigaste är att hålla sin svit av fullföljda Novemberkåsor vid liv.
– Först och främst ska jag ta mig i mål. Jag vill verkligen ha en sjätte Kåsapeng i handen på söndag morgon. Allt annat är en bonus. Resten håller jag för mig själv.
Att upprepa sin 17:e-plats från fjolåret tror han blir en rejäl utmaning.
– Det blir tufft att klara det, speciellt om det är så snabbåkt som det sägs.
Nervositeten smyger sig på
Redan i dag, onsdag, gick Dennis färd norrut mot Uppsala. Torsdagen ska ägnas åt att gå och studera specialsträckorna till fots.
– Det är det enda vi får göra. Vi får inte använda cyklarna, så man måste försöka ta in så mycket som möjligt när man går banan.
När lördagsmorgonen väl kommer är förberedelserna över.
– Då hänger allt på känslan.
Och trots fem tidigare målgångar kommer han inte undan nervositeten.
– Nervöst är det. Men jag tror faktiskt att jag var ännu mer nervös i Vimmerby, med alla man kände ute längs spåret. Det smyger sig på utan att man tänker på det. Börjar man fundera på hur det kommer att vara och bli, då blir man ruskigt nervös.
Särskilt minuterna före starten brukar vara jobbiga.
– På lördagsmorgonen är man ruskigt nervös innan man rullar i gång. Så är det alltid.
Fyra Vimmerbyförare till start
Vimmerby MS har fyra förare på startlinjen i årets Novemberkåsa: Dennis Rotebäck, Martin Tildemyr, Viktor Martinsson och Axel Svensson. Även Sven Höglander fanns med i den ursprungliga startlistan, men har tvingats lämna återbud på grund av skada.
För Rotebäck är det dessutom många människor runt omkring som gör satsningen möjlig. Han har två följeåkare till sin hjälp, varav Sven Höglander är den ena, och i servicetältet finns bland annat mamma, pappa och ytterligare en handfull personer. Dessutom väntas flera kompisgäng resa upp för att följa tävlingen och hjälpa honom att lyfta hojen när det krävs.
Om allt går som planerat är Dennis på söndagsmorgonen tillbaka efter ännu en fullföljd Novemberkåsa. Men om han då längtar efter nästa tävling är en helt annan fråga.
– Ibland efter Kåsan går man ut i garaget och tittar åt sidan för man vill inte se hojen. Man blir ganska mätt.
Fast han vet av erfarenhet att känslan kan förändras snabbt.
– Det börjar med att att man ger sig ut någon fin vinterdag och grillar korv. Och då inser man återigen hur fint det egentligen är. Kanske slår det slint och man börjar tävla tidigt igen. Det vet man aldrig. Det kan svänga fort.
Och vem vet – om ytterligare några år kanske den sjätte Kåsapengen har fått sällskap av fyra till.