Hon tilldelades årets Salikon-stipendium på litteraturfestivalen

På Näs hölls det flera samtal om kopplingen mellan klimatkrisen, journalisternas arbete med miljörapportering och vilket ansvar media har för hur miljödebatten ser ut. Några av de inbjudna var journalisterna Alexandra Urisman Otto och Peter Alestig. På temat ”Striden om orden och makten att definiera världen” berättade de om att det ofta är okunnighet och ibland ointresse som råder när media rapporterar om klimatkrisen.

Alexandra är sin bakgrund inom juridik och sedan 2016 är hon journalist på DN där hon efter hand fick ansvar för att skriva om klimatet. Hon berättade att hon i början kände sig bekväm men snart kom insikten att hon inte visste mycket om ämnet hon var satt att följa. När hon första gången träffade Greta Thunberg 2018 började verkligen inse bristerna och började läsa på ordentligt om krisen i, bland annat genom fackboken Klimatboken som Thunberg skrivit tillsammans med klimatforskare och vetenskapsjournalister.

Gretas resa och ifrågasättande

Själv gjorde Aexandra tillsammans med fotografen Roger Thuresson Gretas Resa 2021 om just Greta Thunberg och hur påverkad hon blev av engagemanget och ”den där blicken som nu kanske sett att Greta har”.

Peter Alestig ansåg också att media har allvarliga kunskapsbrister vad gäller hur man skriver om klimatförändringar och han ifrågasatte om barnschen har förstått vilket ansvar de har för att rätt information når ut.

– Vad gäller makt är media näst störst. Det är fossilindustrin som är etta, berättade Peter. Precis som Alexandra arbetar han till vardags som journalist på DN. Hans område är klimatförändringar och hans kritik bottnade i att det blev för mycket akronymer, detaljer och uppläxningar av läsarna. Han tog upp artiklar om EU''s klimatmål som exempel på detta. Samma fakta måste upprepas i text efter text.

– Det blir att man endast putsar på ytan.

Alexandra och Peter ansåg att en av de viktigaste lösningarna är att klimatjournalisterna får större kunskap om ämnet och att det skrivs mer om vad som händer med klimatet i Sverige. Något som Alexandra självkritiskt konstaterade med:

– Det har ofta blivit att man skriver om platser långt borta som Pakistan och Bangladesh. Vi har brustit i att beskriva situationen vi lever i.

”Kallar mig bildberättare”

Astrids Lindgrens Världs vd Jocke Johansson var den som vid 17-tiden på eftermiddagen kunde överlämna 2023 års Salikon-stipendium till pristagaren Pija Lindenbaum. Hon föddes i Sundsvall 1955 och utbildade sig på Konstfack. För de flesta är hon känd för böcker som Augustprisbelönade Gittan och gråvargarna eller Lill-Zlatan och morbror raring. På frågan om det är viktigt att få uppskattning som med Salikon-stipendiet med prissumman på 30 000 kronor svarade hon:

– All slags feedback är viktigt i ett så ensamt jobb.

I ett utdrag ur jurymotiveringen kan man läsa; ”Utan Pija Lindenbaums modiga och unika konstnärskap hade den svenska bilderboken inte varit vad den är idag. Hennes egensinniga berättelser har inspirerat åtskilliga av dagens bilderboksförfattare.”

Efter prisöverlämnadet berättade Pija om sina böcker och hur hon tänker kring skapandeprocessen. Mycket av inspirationen kommer från känslor som man känner som barn, som första gången man sov över hos en kompis eller när man fick skäll av någon, ibland kombinerat med absurdism som i hennes senaste bok Frekes fot om pojken Freke som vaknar och saknar både en av sina nya, snygga skor och foten den satt på.

– Jag tycker inte att jag är illustratör. Jag kallar mig bildberättare, förklarade Pija och visade exempel på hur hon i bokenKenta och barbisarna låtit bilderna berätta mer än det som texten sagt.

Stefan Härnström