Martina Djurstedt Käll möter upp i en blomstrande trädgård, efter att alldeles nyligen ha klivit ur fröken Prysselius skor. Hon växte upp i Vimmerby, och ända sedan barnsben har teatern varit en ständig följeslagare. Men det har även rädslan för att misslyckas.
– Det var inte förrän jag fick barn som jag bestämde mig för att verkligen våga ta steget och göra det jag alltid velat, berättar Martina.
Det är tredje sommaren Martina axlar rollen som fröken Prysselius på Astrid Lindgrens Värld, och det var också i Astrid Lindgrens Värld det hela började. Som barn spelade hon teater i parken under fem säsonger.
– Då var det en tillflyktsort för mig, en plats där man blev sedd och fick vara en annan. Det var ett jobb, men det var inte jobbigt. Bara härligt.
Sedan dess var teater det enda Martina kunde tänka sig att syssla med, men hon vågade ändå inte satsa på det. På gymnasiet gick hon Naturvetenskaplig linje, och teatern fick bara vara med på ett hörn genom elevens val.
– Det handlade väl om jantelagen, men också en rädsla för att misslyckas.
Efter gymnasiet studerade hon två år på Wendelbergs teater- och skolscen. Längtan att få bli skådespelare fanns alltid där, och skolan kunde då vara en bit på vägen dit. Men efter examen från skolan tog det ändå tid innan hon vågade ta steget fullt ut.
Startade frigrupp
Det var under ett intensivt år då hon både fick sonen Ingmar och förlorade sin mormor som allting ställdes på sin spets.
– Jag började fråga mig själv vem jag är, vad jag vill. Om jag kan stå för att inte ha gett teatern en ärlig chans. Först då vågade jag satsa på riktigt, och tillsammans med två vänner startade jag frigruppen Anstalten.
Sedan dess har Anstalten, med åtta personer i den konstnärliga staben, satt upp fyra större föreställningar och flera performances.
– Det var väldigt slitigt i början, och det är det fortfarande, men nu rullar det på och vi går i alla fall runt.
Hur gick ni tillväga när ni startade upp?
– Vi bara började, och lärde oss ”the hard way”.
Martina berättar att hon ser sig som politisk feminist, och att hon genom frigruppen vill ifrågasätta.
– Vi vill göra modig teater, och ställa frågor, gärna där vi själva inte har några svar. Ofta kring teman som identitet, och om vem som har tolkningsföreträde. Vi, som är en grupp vita kvinnor, vilken teater får vi göra? Svaret är att vi får göra vilken teater vi vill, om vi är beredda att ta skiten efteråt. Villiga att lära oss och utvecklas.
Kontraster
Martina har vid sidan om frigruppen även frilansat på bland annat Göteborgs stadsteater. Något som många brukar imponeras av.
– Det är intressant att när jag berättar om Stadsteatern hajar folk till. Visst, det var jätteroligt att jobba där, men det är i frigruppen jag bokstavligen ger allt. Där är det verkligen blod, svett och tårar.
Jobbet som fröken Prysselius på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby skiljer sig på flera sätt från det på Anstalten. Bara det att ha ett nio till fem-jobb som skådespelare, och att spela för barn istället för vuxna.
– Barnteater kanske inte alltid är lika svårt i fråga om skådespelarens prestation, men det är lika värdefullt. Det är barnen själva som bestämmer sig för att tro på oss, och på så sätt ger de oss ett förtroende. Precis som med alla förtroenden måste vi hela tiden jobba med att upprätthålla det förtroendet. Det är stort när de delar hemligheter med fröken Prysselius, eller ger råd till henne om livet och allt möjligt.
Hur ser du på parkens utveckling?
– Det är väldigt annorlunda från när jag jobbade där som barn, nu är det en riktig teater. Det är roligt, och nödvändigt, att det satsas på teaterdelen. Eftersom jag hör hemma i Pippi-miljön har jag inte haft så mycket att göra med Bröderna Lejonhjärta och den nya satsningen där. Men det är en positiv framåtanda och det rör sig framåt. Det finns fler skådespelartjänster också, och det är ju bara härligt! Ju mer resurser det läggs i parken ju attraktivare blir den, och då vill jag som skådespelare också leva upp till de förväntningarna.
Martina berättar att hon är i Vimmerby kommun nästan ett halvår i samband med jobbet på Astrid Lindgrens Värld, och att hon älskar skogen och landet.
– Jag tycker om Vimmerby, och staden har alla möjligheter att bli en kulturstad. Men då måste det våga satsas. Detta görs till viss del, men kulturen behöver komma in i budgeten på riktigt.
”Det är okej att inte förstå”
Att fortsätta med teatern har nu blivit en självklarhet för Martina.
– Teater är mitt sätt att leva. Jag anser att kulturen är det viktigaste vi har. Har vi inte den finns ingenting att kämpa för.
Teaterns uppgift menar hon är att fånga vår samtid, och att diskutera den. Men det behöver inte betyda att scenkonst måste vara svårt och intellektuellt, vilket ryktet ofta säger.
– Det verkar som att många är rädda att inte förstå, men det är okej att inte förstå. Och det behöver inte vara så högtravande. Precis som när det gäller film är det okej att tycka olika.
Martinas frigrupp vill locka fler att gå på teater, genom att visa sig, flytta scenerna och tänka på hur pjäserna marknadsförs.
– Det handlar om att skapa någonting trovärdigt, där och då. Jag älskar exklusiviteten som finns i teatern, att det är riktiga människor på scen. Att publiken är en del av föreställningen, utan att själva behöva prestera någonting. Det är magiskt.