Jag älskar den tanken. Det kanske är töntigt, men det är också sant. Det lilla är det stora, varje steg är en bit av resan, idag är första dagen på resten av ditt liv, många bäckar små osv. osv. osv.
Nästa söndag är det internationella kvinnodagen. Någon köper blommor och en annan säger grattis. Ja, men vad ska man göra då? Vi står där på stranden och de döende sjöstjärnorna är tusentals och åter tusentals. Det spelar väl ingen roll, det är ju kört ändå.
Men det gör visst skillnad. Låt oss bära en i taget ned till havet. Låt oss ta bara ett steg.
*
Men konkret då – vad? Det finns så många sjöstjärnor att välja bland! Vad kan vi göra? Vi kan kanske…
Demonstrera
Har vi inget demonstrationståg att marchera i – starta ett.
Läsa
”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, av Kristina Henkel och Marie Tomicic.
”Rosa : Den farliga färgen”, av Fanny Ambjörnsson.
”Kring denna kropp”, av Stina Wollter.
”Kroppspanik”, av Julia Skott.
Och förstås oändligt mycket mer.
Räkna
Hur ser det ut? Hur många pojkar i böckerna i vår bokhylla får vara ledsna? (I böckerna för barn? I böckerna för vuxna?) På vilket sätt får de vara ledsna? Hur beskrivs kvinnorna? Hur bemöts barnen i skolan? Hur många gånger får flickorna höra att de är fina jämfört med pojkarna? Vilka slåss i filmerna och hur många av dem är män?
Lyssna
På radioinslaget ”När pessaret kom till byn” och känn kraften i Elise Ottesen Jensens röst. Lyssna på Förlossningspodden med Emma Philipsson och hör berättelser om sånt som länge varit tabu.
Skriv
Ett blogginlägg. Ett sms. Ett instagraminlägg.
Publicera till exempel en bild på just Elise Ottesen Jensen. Kvinnan alla svenskar borde känna till, hon det borde göras spelfilm om. För det hon startade och fullföljde är något av det mest betydelsefulla vi har.
Eller presentera fakta vi har glömt. Till exempel att rosa i början av 1900-talet ansågs vara en manlig färg. En variant på rött som symboliserade styrka och blod. Medan blått var mer lämpligt för flickor. Eller att det ansågs manligt att gråta på 1700-talet. Skaka om. Påminn oss själva och varandra om att det vi tror är benhård sanning ofta bara är hittepå.
Prata
Om mansrollen. Om hur vi kan berika med alternativ. Om hur det kan vara att känna sig som ständig förövare. Som ständigt offer. Om vilka rädslor som finns i våra roller. Om hur skör den starka och stark den sköra är. Bjud in till middag. Dissekera förväntningar och känslor. Lyft på alla lock. Och kom ihåg att vi alla har varit på en plats där vi var helt fria. Att vi alla varit nakna barn på stranden med tjocka magar och veckade lår. Att vi alla varit, och på många sätt är, fördomsfulla idioter.
Kan vi göra mer?
Ja, det kan vi. Vi kan börja där.
*
Tusentals och åter tusentals. Det övermäktiga.
När vi äter middag en torsdagskväll och min dotter vill att vi ska knyta ett snöre runt hennes mage så hårt vi kan, för att hon inte vill att magen ska bukta ut, för att det är ”finare att vara smal” och för att ”om man inte är fin blir ingen kär i en och vill gifta sig med en”.
Och när hon frågar mig ”kan pojkar vara rädda? Min kompis säger att pojkar inte kan vara rädda”. Då känns det så hopplöst. Jag tappar fattningen. Men vi måste möta det. Ett ord i taget, en kamp om dagen, en sjöstjärna åt gången.