Krönikören och tidigare kommunalrådet Micael Glennfalk.
Han är en samförståndspolitiker som jag tror aldrig kommer i klinch med ledande tjänstemän, utan hittar samarbetsmodeller.
Han har en lågmäld social kompetens och kan prata med alla, om de själva vill.
Per-Åke blev vice ordförande i kommunstyrelsen när moderaterna vann valet 2010. Vi samarbetade mycket bra under fyra år och jag sa till honom inför valet 2014 att skulle han vinna så skulle jag ställa upp på samma sätt för honom.
Men centern valde en annan toppkandidat och valde också konfliktvägen, precis som man gjort under fyra år innan, undantaget Per-Åke och Lars Nilsson, en annan klok politiker. Centerns besvikelse efter valet 2010 riktade sig framförallt mot moderaterna och min person, men resulterade också i en tjurighet som varade i samtliga mina fem år i politiken. Sista åren fick man också med sig andra partier, som KD, som försökte sig på att hitta en annan "vinnare" i centerlistans förstanamn. Gudrun Brunegård, kd-företrädare använde ord som ”despot” (envåldshärskare, som härskar obunden av lagar…) om min person, och i princip samtliga borgerliga partier spädde på det politikerförakt (behöver psykolog sa Frödingecentern, är ”kriminell” sa Sellin (lib), ”gås” sa SD) - ett politikerförakt som sedan bitit sig fast i Vimmerby.
Undantaget var socialdemokraterna.
Alliansen som skapat misstroendet
Ja, politikerföraktet har jag säkert också del i, i och med att jag stod som en part i den konflikt centern regisserade, så helt klart är det Alliansen som skapat det misstroende väljarna idag har mot politiker. Det borde kunna ge ett ökat förtroende för socialdemokraterna i valet, om det inte vore för att minnet är kort hos väljarna. Centerns bitterhet över valförlusten 2010 (man hade regerat obrutet i 40 år!) fick långtgående konsekvenser för samtalet i Vimmerby och det hade nog ingen räknat med.
Med Per-Åke borta vid valet 2014 och med ett konfliktbundet centerparti i valrörelsen fanns det inget allianstänk. Centern införde ”time out”, d.v.s. man avstod politiska möten. Det är något väljarna ska minnas, att deras företrädare kan välja att avstå att göra sitt jobb. Centern kunde sträcka sig till ”borgerligt samarbete” om man själva fick kommunalrådsposten. Väljarna gav dock ett annat besked. Centern tog tillbaka en del tappade röster men långt ifrån alla. Man var tvingad att ha med moderaterna eller samarbeta med socialdemokraterna. Med Per-Åke Svensson petad och borta ur bilden var moderaterna inte beredda acceptera det centerpartistiska kommunalråd partiet föreslog. När sedan socialdemokraterna hellre valde moderaterna än centern att styra med, blev det en ny koalition och centern blåste till strid på nytt.
Denna gång blev det dock ett inre kaos i centern som i princip varat till Jakob Käll tillträdde som kommunalråd, trots hans enträgna försök att återskapa alliansen.
Men centerns inre krig har givetvis spätt på både politikerförakt och folks misstroende på förmågan hos våra lokalpolitiker. Det är i detta ljus man ska se Per-Åke Svenssons återkomst i politiken. Han är definitivt den som kan återställa ordningen och samtalsklimatet. Även om politik alltid innehåller meningsskiljaktigheter så blir det ett annat samtalsklimat om politiker inte använder tillmälen om varandra. Per-Åke är definitivt en kommunalrådskandidat och en utmanare till Jakob Käll (c). Får moderaterna fler röster än centern tar man kommunalrådsposten. Men det kan bli så att Per-Åke får göra som jag gjorde: stämman kanske inte sätter honom först och då måste han kryssa sig upp till första namnet.
Jag tror att förutsättningarna för ett moderat kommunalråd är bättre denna gång än 2014.
Dels finns ju inte jag där, som centern kan irritera sig på, dels har centern nu en lugnare framtoning, är inte på krigsstigen på samma sätt och har formerat om sina styrkor med en del nya namn.
Tveksamt om hon klarar en match
Kanske är inga personliga karriärsteg för dagens politiker i vägen nu, inte annat än för Marie Nicholsson (m) och Gudrun Brunegård (kd), kommunens riksdagskandidater som har störst möjlighet att ta sig in i riksdagen.
Tveksamt också om Marie hade klarar en match mot Per-Åke lokalt. På stämman kanske, men jag tror inte i krysskampen hos väljarna. Och det är den som räknas. Det är en sammansatt pragmatiker moderaterna fått i Per-Åke Svensson. Hans svaga sidor är möjligtvis att hans lugna attityd kan skymma hans energi och vilja att få något gjort.
Men det är inte alltid de högljudda, hårda diskussionerna som ger framgång. Arbetet bakom är viktigare, och där har Per-Åke sina styrkor.
Jag hade gärna varit vice ordförande under hans KSO-period. Han förlorade första platsen knappt i medlemsomröstningen hos centern. Men för centern blev förlusten, visar historien, ännu större.
Ett förtroende som nu Jakob Käll med flera centerpartister försöker bygga upp igen. Efter valet får vi se om de lyckats.
Fotnot: Journalisten, entreprenören och f.d. kommunalrådet (m) i Vimmerby (2010-2015) Micael Glennfalk, skriver återkommande krönikor i vår tidning, där synpunkter på politik och samhällsföreteelser lokalt, regionalt och nationellt framförs. Krönikörens åsikter är alltid hans egna och inte tidningens.