Direkt när jag nåddes av nyheten om Tomas Petersons bortgång mindes jag den där längre intervjun från 2016. På vägen till stadshuset, dit jag gick för en helt vanlig nyårsintervju med kommunstyrelsens ordförande, bestämde jag mig för att bli mer personlig.
Vem är människan bakom politikern Tomas Peterson? Det tänkte jag att jag ville ge svar på till läsarna. Tomas Peterson, boende i Toverum nära Locknevi, hade varit kommunen trogen i en stor del av sitt liv.
Efter sin inblandning i pensionsaffären tog han sitt ansvar och lämnade politiken i några år. Det var hedervärt. Det var inte ett avtal som tjänade Vimmerbys skattebetalare och för det tog han sitt, på sätt och vis, straff.
Han återkom dock några år senare och blev då Moderaternas val när Micael Glennfalk inte längre ämnade att fortsätta som kommunens tyngsta politiker. Mellan 2015 och 2018 var han ordförande i kommunstyrelsen. Dessförinnan, och även efteråt, har han lagt många år på kommunpolitiken i mindre roller.
Var alltid tillgänglig
Ungefär samtidigt började jag bevaka Vimmerbys politiska vardag på allvar. Tomas Peterson hamnade därmed högt upp i min telefonlista.
Jag kommer alltid att minnas honom med värme. Moderaten var en dröm att ha på posten som kommunstyrelsens ordförande. Han var alltid tillgänglig, hade alltid ett svar oavsett ämne och vilka dumma eller alldeles för hårda frågor jag än ställde så svarade han.
Aldrig med ett uns av irritation eller beklämdhet i rösten.
Nog kunde han förstås tycka att mina frågor var fel eller att jag gick alldeles för långt i min iver att ställa honom mot väggen. Men han visade det aldrig.
Säkerligen var han, innerst inne, irriterad på mig ibland. Men han visade det aldrig.
Han var en politiker som förstod vad en journalists roll är. För det kommer jag alltid minnas honom extra varmt.
Som politiker var han pragmatisk och samarbetet med Helen Nilsson, från historiska antagonisten Socialdemokraterna, fungerade väl. Tomas kunde diskutera med alla och hetsade nästan aldrig upp sig.
Han var väldigt passande som kommunpolitiker.
Personlig intervju
Under otaliga pressträffar i stadshuset och i samtal över telefon lär man förstås känna en person lite mer än bara som frågeställare och politiker.
Tomas Peterson hade ofta nära till skratt, kunde vara underfundig och var både social och trevlig.
Direkt efter att jag skickat ut den sorgliga nyheten om hans bortgång letade jag upp den där intervjun för drygt sex år sedan. Jag hade ställt frågan om han var rädd för att dö.
– Nej, det är en naturlig del, tänker jag.
Han besvarade också en annan fråga, som jag inte minns hur jag ställde, så här:
– Jag funderar ibland, var kommer jag:et ifrån? Vart tar jag:et vägen? Jag tänker flickan med svavelstickorna och jag tänker på om man sitter där uppe eller vart tar man vägen? Att kroppen antingen förbränns eller förmultnas vet man ju, men vart tar sinnet och jag:et vägen? Det är spännande med reinkarnation, att man går vidare till ett djur. Men jag tänker att det gärna inte kan vara så, för vi blir ju fler och fler individer och själarna skulle inte räcka till.
Nu vet Tomas vart jag:et tar vägen. Tyvärr alldeles för tidigt. Vi andra får fortsätta fundera.
Tomas Peterson blev 69 år gammal.