Under varje valrörelse är det riksdagen som sätter dagordningen. Regeringsfrågan och nationella konflikter får nästan allt utrymme, medan just de frågor som påverkar människors vardag allra mest – skola, äldreomsorg, LSS, hemtjänst, samhällsplanering, kompetensförsörjning och trygghet – förlorar sin plats i debatten. Majoriteten av välfärdens avgörande beslut fattas på kommunal nivå, men syns minst under en valrörelse där riksnivån dominerar helt.
Det gör att medborgarnas möjlighet att ta ställning i lokala frågor försvagas. Forskning visar också att kunskapen om regionernas uppdrag är låg, trots att dessa ansvarar för sjukvården och hanterar enorma budgetar. När allt avgörs samma dag riskerar väljare helt enkelt att inte hinna orientera sig.
*
Den gemensamma valdagen är inte heller ett gammalt svenskt arv, utan en konstruktion från 1970-talet anpassad till ett system med treåriga mandatperioder. De förutsättningarna gäller inte längre. I dag leder ordningen till att kommunala frågor, trots att de formar vardagen för alla invånare, inte får den självständiga uppmärksamhet de förtjänar. Att diskutera skilda valdagar handlar därför inte om partipolitik, utan om demokratins kvalitet. Kommuner och regioner är navet i den svenska välfärden, men deras frågor hamnar allt oftare i skymundan.
Det är också en av förklaringarna till att det under de senaste två decennierna har bildats – och fortsätter att bildas – nya lokala partier runt om i landet. De uppstår som en reaktion på att kommunala frågor trängs undan av rikspolitikens konflikter, och som ett försök att höja kvaliteten i det kommunala beslutsfattandet.
När människor upplever att vardagsnära frågor inte får gehör i den nationella partilogiken söker de nya vägar för att stärka det lokala självstyret. Den utvecklingen borde tas på allvar. Alla kommuner och alla medborgare förtjänar en egen valdag – en demokratisk arena där lokala frågor står i centrum, inte i skuggan av riksdagen.
Jonas Jalkteg
Westerwikspartiet