Jag minns än idag dagen då jag som glad och hoppfull 20-årig skulle jobba mitt första pass på äldreboendet Eken. Det var en tidigt och solig vårdag som banade vägen för en dryg 30 år lång karriär inom demensvården i Vimmerby. Under alla dessa år har jag fått nöjet att möta kommunens äldre invånare som samhället tyvärr ofta glömmer bort. Genom alla möten och historier har jag fått en ödmjukhet inför livets gång, och utvecklat en passion att förstå och hjälpa de äldre som drabbats av demens. Det var denna passion som bidrog till att jag vidareutbildade mig till demenspecialiserad undersköterska. Under de sista dryga fem åren arbetade jag även med att utbilda kommunens personal inom demens och bemötandets betydelse. Det har gett mig så mycket tillbaka och varit väldigt meningsfullt, givande och ger en sådan glädje när man ser att kollegor tar lärdom och en förändring sker i demensvården.
*
Men för ungefär ett par år sedan började min upplevelse av arbetsplatsen förändras. Jag upplevde att chefer och andra personer i min omgivning på olika sätt motarbetade mitt arbete och ofta motsatte sig idéer och förslag till förbättringar. Samtidigt upplevde jag att vissa medarbetare behandlades mer förmånligt än andra. Det skapade en känsla av att alla inte behandlades lika och bidrog till en mindre rättvis arbetsmiljö. Viktigt att komma ihåg att oavsett vilken yrkestitel man har så är alla precis lika mycket värda.
Något som tyvärr är förekommande i kommunen är att medarbetare ofta flyttas mellan olika arbetsuppgifter eller verksamheter med kort varsel och utan tillräcklig dialog. Samtidigt finns en förväntan att man ska följa beslut utan att kunna framföra synpunkter eller invändningar, även när man bedömer att besluten riskerar att få negativa konsekvenser för verksamheten eller kvaliteten i arbetet. Personer med demenssjukdom behöver bli sedda och hörda. De behöver få bekräftelse, känna trygghet och uppleva att de är betydelsefulla och omtyckta. Det är genom närvaro, tid och ett respektfullt bemötande som vi kan skapa den trygghet och värdighet de har rätt till.
*
Vi får ofta höra att vi är här för våra boende. Det är något som de allra flesta av oss redan vet och som är en av anledningarna till att många älskar sitt arbete. Samtidigt upplevde jag att detta budskap inte alltid återspeglades i det som sägs eller i hur man agerade. Det kan exempelvis yttra sig i att chefer uppmanade personal till att omedelbart börja röja och städa eftersom "det ser stökigt ut" på avdelningen. Detta medan de boende – som har en demenssjukdom och ett stort behov av trygghet och närvaro – har lämnats utan det stöd och den uppmärksamhet de behöver. Jag har sett hur oron hos de boende ökar när ingen har möjlighet att sitta ner, lyssna eller finnas till hands för dem. Är det för våra boendes skull? För mig väcker detta frågan om vilka prioriteringar som görs. Jag anser att omsorgen om de boende alltid bör komma före hur enheten ser ut för stunden.
*
Med tiden tappade jag arbetsglädjen och började känna att jag inte längre kände igen den 20 åriga hoppfulla och glada tjejen som en gång hade stått nervöst utanför Ekens entré den där vårdagen för dryga 30 år sedan. Till slut nådde jag en punkt där jag insåg att jag behövde göra en förändring. Jag sökte därför ett nytt arbete, en tjänst jag också fick. Jag sa upp mig, även om jag många gånger under uppsägningstiden undrade om jag verkligen gjorde rätt. Det är kanske inte så konstigt efter att ha arbetat inom samma verksamhet i så många år.
Men när jag hörde andra medarbetare i kommunen berätta att de inte heller trivdes på sina arbetsplatser stärktes min känsla av att beslutet var rätt. Ett beslut av uppsägning som även många andra före detta koller har tagit. När min uppsägningstid började gå mot sitt slut, och därefter hade avslutats, hade jag fortfarande inte blivit kallad till något avslutningssamtal. Jag hade inte heller blivit erbjuden ett sådant, trots att det är något som alla anställda ska erbjudas. Det skapade därmed ett tråkigt avslut på en 30 år lång karriär.
*
Min erfarenhet har lärt mig att ingen ska behöva må dåligt på grund av sitt arbete. Om du under en längre tid mår dåligt av din arbetssituation, trots att du försökt få till en förändring, våga se över andra möjligheter. Livet är för kort för att vantrivas på sitt arbete, där man tillbringar en väldigt stor del av sitt liv under sina yrkessamma år.
Att byta arbete var ett av de bästa beslut jag har fattat. Jag hoppades att det skulle innebära en förbättring, men resultatet har överträffat alla mina förväntningar. Jag har återfått min arbetsglädje, min positivitet och livsglädje. Framför allt har jag fått tillbaka den person jag en gång var – jag känner äntligen igen mig själv. Det är ett beslut jag aldrig kommer att ångra.
Ta vara på livsglädjen och va rädda om er.
Kristina