Jag bläddrar i någon tidning i lunchrummet. Tittar lite här och lite där. Ska precis gå, när jag läser en mening i en text som handlar om estetiska ämnen i skolan, och någon kommenterar apropå det att det vi har för lite undervisning i viktiga ämnen idag. Jag läser vidare, och det framgår att det inte syftas till estetiska ämnen, utan till de andra. De ”riktiga” ämnena.
Hela min skolgång tyckte jag likadant. Jag gick på musiklektionerna och bildlektionerna, älskade dessa lektioner och utvecklades. Men tänkte i alla år att “det är ju bara bild”, det är de andra ämnena som är viktiga på riktigt. Det här roliga - det är ju bara kul och tramsigt.
Var kommer den här inställningen ifrån? Måste allt roligt per automatik räknas som oviktigt? Varför? Ibland undrar jag vad det är vi tror livet handlar om. Vad ska vi med livet till om inte uppleva små gnistor av lycka? Eller kanske rent av fyrverkerier? Det pratas mycket om kunskap. Men pratar vi lika mycket om glädje och lust?
*
Om vi backar och tittar på skolan, vår gemensamma tunnel som vi alla ska kravla oss igenom, vad vill vi rustas med där? Vad vill vi att våra barn ska få med sig ut i livet? Vill vi inte att förmågan att känna lust ska vara prio? Att få med oss kartor till oss själva, och var vi finner glädje? Hur vi finner glädje tillsammans med andra, hur vi fungerar tillsammans med andra. I en skola jag besökte för några dagar sedan fick jag veta att de varje vecka har en lektion de kallar Dilemma, där de pratar och undersöker följande tillsammans; Hur är man en bra kompis? Hur löser man konflikter? På vilka sätt kan vi bemöta varandra? De pratar, men gör också dramaövningar tillsammans. Samarbete, fokus, ögonkontakt, kreativitet. Jag vet inte vad ni säger, men jag tycker att det låter livsnödvändigt. Jag vet att fler skolor lägger tid på det här, men fortfarande upplever jag att den gängse uppfattningen är att det inte är lika viktigt som matte, som fysik, som engelska. Att det är någonting man får ta på raster, när det blir tillfälle, inte någonting som får lika stort utrymme som andragradsekvationer.
*
Den där tanken, att estetiska ämnen inte är viktigt, har följt med mig ända upp i arbetslivet. “Äh, jag håller ju inte på med något viktigt egentligen.”
Vänta nu - VA?! Det är ju livsviktigt! För tillfället jobbar jag med att hjälpa barn att hitta glädje. Har svårt att hitta mycket annat som är viktigare. Varför har jag alltid tänkt att det inte räknas? Ja, det är klart det finns ett helt gäng yrken som är otroligt viktiga, jag menar inte att mitt jobb är viktigast. Jag menar vårdpersonal, lärare, poliser, osv osv osv. Men helt ärligt - det finns också en hel del jobb som inte förbättrar världen, utan helt enkelt bara förstör. Som gör världen sämre. Eller?
Det pratas så mycket om kompetensutveckling och kunskap och tekniker, men vad ska vi med allt det till om vi inte har livslust. För mig, nu när jag tänker efter, är det roliga, det tramsiga, det som skapar livslust, det viktigaste som finns.