Roger Karlsson är utbildningsansvarig på räddningstjänsten i Vimmerby.
Foto: Arkivbild
Det är en tuff situation för räddningstjänsten vad gäller att rekrytera nya deltidsbrandmän. I veckan hade man en informationskväll, men då kom endast sju intresserade. Bara en av dessa var kvinnor.
– I Södra Vi är det allra tuffast. Där skulle vi behöva fyra till fem stycken. Vi vill ha beredskap var fjärde vecka, men det kan vi inte. I Vimmerby behöver vi lika många som i Södra Vi och i Rumskulla är det några färre. Det tar cirka ett och ett halvt till två år innan man är helt färdigutbildad, så det tar sin tid, säger räddningschefen Peter Helge.
Han har en uppmaning till lokala arbetsgivare.
– Jag skulle gärna se att vi kunde samverka mer än vad vi gör och att deras personal var med och bidrog till en trygghet i staden. Jag förstår att man kan vara rädd för att de ska försvinna mycket från arbetet och att det stör produktion och så. Därför försöker vi vara flexibla med scheman. 95 procent av alla våra insatser är under en timme också. De flesta längre vi har är på sommaren, så det blir inte så mycket frånvaro. Den som är deltidsbrandman kan också jobba inom företagets organisation med brandskydd, läkarundersökningar och så vidare. De får mycket tillbaka. Vi behöver bli bättre på att informera där också, för många företag tror att det innebär störningar i arbetet.
Testar nytt schema
Bland annat testar räddningstjänsten ett nytt schema nu, som man kallar för "tvättstugeschema".
– Förr hade vi beredskap var tredje vecka hela veckan. Nu har vi haft var fjärde. Nu testar vi tvättstugeschema och det gör att man har två dygn per vecka och sedan en vecka ledigt. Det ska inte bli lika långa perioder. Det tror vi kan göra det enklare att rekrytera. Ska man ha beredskap en hel vecka kan det göra många förskräckta.
Peter Helge tycker också att räddningstjänsten misslyckats vad gäller att få in kvinnor.
– Av våra cirka 70 medarbetare inom räddningstjänst i beredskap är tre kvinnor. Vi skulle i alla fall vilja ha 15 till 20 procent kvinnor. Frågan är vad som är galet. Både Polisen och Försvarsmakten har lyckats bra. Vi har legat lite efter vad gäller arbetsmiljön, men nu har vi bra omklädningsrum och hela den biten.
Ett måste i samhället
Roger Karlsson är utbildningsansvarig på räddningstjänsten i Vimmerby. Han vet inte hur man ska locka nya personer till verksamheten riktigt.
– Vi måste finnas och är ett måste i samhället. Därför måste vi bli fler för att få ihop gruppen. På Vimmerbystationen vore drömmen att kunna anställa minst fem stycken till. Nu har vi en del som jobbat väldigt länge som börjat droppa av. Många som har slutat är sådana som varit med i 25 år och 25 år med jour är inte lite.
När det gäller stationen i Rumskulla har man det extra knivigt.
– Det finns väldigt få arbetstillfällen i Rumskulla, så de som jobbar på stationen har mycket jour dagtid. Många jobbar på annan ort, så vi skulle behöva försöka få in en uthållighet på det. Det skulle behövas fyra till fem stycken där också. Likadant är det i Södra Vi. Där skulle vi behöva få in fyra, fem stycken också. Vi har tre grupper där nu och skulle vilja ha fyra. Så här ser det ut i hela räddningstjänstsverige tyvärr. Det är allmänt svårt att rekrytera.
Svårt att locka kvinnor
I både Locknevi och Tuna har man gått över till räddningsvärn, vilket inte ställer samma krav. "Ribstationer", alltså stationer för räddningstjänst i beredskap, är Vimmerby, Rumskulla och Södra Vi.
– Där har folk jour året runt, dygnets alla timmar. I Locknevi och Tuna har vi tio anställda, men där gör man det i mån av tid.
Just bristen på kvinnor ser Roger Karlsson också som ett problem.
– I dag har vi tre kvinnor anställda, men en kommer sluta snart tyvärr. Vi hade en tjej som kom och lyssnade nu vid vår informationskväll, men hennes livssituation gör att det inte funkar just nu. Det är ändå en vi har knutit till oss nu och där det kan bli aktuellt igen om några år.
Varför är det svårt att locka just kvinnor?
– Jag vet faktiskt inte. Vi har en ändamålsenlig station här med separerade omklädningsrum. Förr var allt gemensamt och då var det förstås svårt, men nu är vår station jättefin. Vi kommer att göra en separat träff framöver med en rekryteringskväll för bara tjejer och försöka locka hit dem. Går man och tränar är det ju både kvinnor och män där. Kvinnor och män är lika aktiva i sitt yrke och i sin fritid, så jag vet inte varför vi inte kan få fler tjejer.
"Jätteorolig på sikt"
På sikt känner Roger Karlsson oro för hur det kommer bli.
– Vi behöver folk och vi kan ju inte bara ta in folk. De måste utbildas och det är ingen quick fix. Det tar sin och det kan ju vara så att man klarar det mesta, men så märker han eller hon när man åker upp 32 meter i vårt höjdfordon att man har sådan höjdskräck att det inte går.
I fyra veckor pågår sedan den utbildning som genomförs när alla tester är klara.
– Den gör vi ihop med Kinda, Hultsfred och Västervik. Det är uppskattat av personerna som går utbildningen. Man behöver inte sova borta eller lämna familjen.
Hur orolig är du på sikt?
– Jag är jätteorolig. Får vi inte in personal måste befintlig personal ta extrajour och extrapass. Då bränner vi ut den befintliga personalen. Det finns en vilja hos alla att göra sitt yttersta och det går att köra på en period. Får vi då inte in mer folk så bränner vi ut den befintliga och då kan det bli ännu värre.
Hur ska ni nå ut och locka fler?
– Vi har gått ut till vår befintliga personal och bett dem att titta i sin närhet och pusha på. Det gäller att marknadsföra att det är ett intressant yrke och att det blir en samhörighet i gruppen. Man blir som ett lag och man får sitt omklädningsrumssnack här precis som i ett lag. Vid stora händelser märker vi också att det blir en nyfikenhet och att många blir intresserade, men det gäller att få dem att ta klivet också.