Så låter det ofta när barn kämpar i skolan. Men vad händer när skolan i sig är problemet? När miljön är så otillgänglig att barn bryts ner varje dag? När barn som redan kämpar får skulden istället för stödet de behöver?
Jag har hört berättelser från föräldrar vars barn tvingas sitta i korridorer utan vuxenstöd, missar genomgångar och lämnas ensamma när allt känns för svårt. Barn som kämpar för att passa in men ändå får höra att de ”måste skärpa sig.” Barn som gråter av utmattning efter skoldagen men ändå får höra att det är föräldrarnas uppfostran som brister.
Det här är inte enstaka fall. Riksförbundet Attention vittnar om hur barn med NPF-diagnoser som ADHD och autism ofta skuldbeläggs när de egentligen behöver anpassningar. Skolverket och SPSM är tydliga: skolan har ansvar att möta varje elev utifrån deras förutsättningar. Men ändå ser vi en verklighet där barn straffas för att de inte passar in i en skola som vägrar förändras.
*
Tänk dig att du som vuxen tvingas arbeta i en miljö där allt går för snabbt, där instruktionerna är otydliga och du hela tiden får höra att du gör fel. Tänk dig att din chef ställer dig utanför mötesrummet för att du ”stör”. Tänk dig att du får höra att det är ditt eget fel att du inte hänger med. Att du måste ”skärpa dig.”
Det låter absurt, men det är precis så här skolan behandlar barn varje dag. År 2014 infördes en ny formulering i skollagen som betonade inkludering, med syftet att alla elever, oavsett behov eller svårigheter, skulle undervisas i en samlad klass.
Syftet var att skapa en skola för alla elever med den grundläggande principen om tillgänglighet för alla, oavsett om de hade olika slag av funktionsnedsättningar.
*
Men i praktiken har detta ofta lett till att elever med särskilda behov inte får det stöd de behöver, vilket resulterar i exkludering inom klassrummets väggar. Diskussionen gäller även tolkningen av inkluderingsbegreppet, att alla elever oavsett behov och förutsättningar placeras i samma klassrum i kontrast till att undervisningen anpassas efter elevernas behov och förutsättningar.
Skolverket framhåller att relationell pedagogik – där lärare bygger trygga relationer och anpassar undervisningen efter elevernas behov – är nyckeln till studiero. Istället hör vi krav på mer disciplin, hårdare tag och skarpa tillsägelser. Men att straffa ett barn för att hen kämpar leder inte till trygghet. Det leder till mer stress, sämre självkänsla och i värsta fall skolvägran.
*
Och det allra värsta? Föräldrarna pekas ut som boven i dramat. När skolan misslyckas med att möta barnens behov får föräldrarna skulden. Men hur ska föräldrar kunna ”uppfostra bort” en skolmiljö som bryter ner deras barn? Det är inte brist på gränser hemma som gör att barn kraschar i skolan – det är brist på förståelse, anpassningar och stöd i klassrummet.
Om vi verkligen vill ha studiero och trygghet i skolan måste vi sluta straffa barn och börja hjälpa dem. Vi måste lyssna på forskning, inte gamla föreställningar om disciplin. Vi måste ge barn en skola där de får känna sig trygga, förstådda och accepterade – inte en skola där de straffas för att de är som de är.
För det är inte barnen det är fel på. Det är skolsystemet i sin helhet som måste förändras.
/Npf-Förälder