Dagens Vimmerbys krönikör Simon Henriksson.
Den här krönikan kommer försent. Klumpen i magen också. Jag hade inte lyckats träffa Vimmerbyfamiljen Berisha som levt i ett helvete under lång tid förrän söndag den 31 oktober.
Det är svårt att känna så starkt för något innan det blir verkligt på riktigt.
Där satt de nu familjen, reducerade och uppgivna. Trötta, förbannade, sorgsna, irriterade, hålögda och tacksamma. Äldsta sonen Alkind sitter i förvar. Väntar på att utvisas.
Övriga familjen också men inte i samma slags förvar. Men inte är det mer mänskligt för det.
När jag kom tillbaka till kontoret efter sammankomsten i Korskyrkan i Vimmerby tog jag lunch. Men aptiten var svår att hitta. Vad är det för jävla land som utvisar en familj efter 15 år? Där två av barnen, 14 och 12 år gamla, är födda. Varje steg de har tagit har de tagit här.
Jag var både förbannad och tagen.
Var en succé
Vimmerbyfamiljen Berisha, en far, en mor och tre barn, är vida omskriven. Jag tror inte jag behöver ta särskilt mycket om bakgrunden. Ändå är bakgrunden viktig i sammanhanget.
Hur kan det ta 15 år att utvisa någon? 15 år är nästan 5 500 dagar. För 15 år sedan vann Sverige OS-guld i ishockey mot Finland i Turin. Alliansen hade precis knäckt Socialdemokraterna och tagit makten. De nya moderaterna var en succé och den liknelsen borde göra att alla fattar att 2006 inte var i går.
Blivit en tävling
Det har blivit en tävling i svensk politik om vem som kan vara hårdast, minst mänsklig och tuffast mot invandrare. Hårdare krav, fler utvisningar och svårare att ta sig till vårt lilla land i norr. Det är inte många partier som inte predikar det nuförtiden.
Annat var det 2006. Då var det fyra år kvar tills Sverigedemokraterna knäckte fyraprocentspärren och tog sig in i maktens korridorer på allvar.
Det här är ingen kritik mot just dem – det här är kritik mot alla. Varför blev det så här efter 2015?
"Människor jublar"
Redan 2016 såg jag Robert Jelinek-regisserade Varje våg i Frödinge bygdegård. En liten, ganska obetydlig pjäs, som byggde på Vilhelm Mobergs klassiker Utvandrarna.
När jag kom hem därifrån skrev jag en krönika om att en hel värld kan förändras på 160 år samtidigt som den inte förändras alls på 160 år.
"Familjer får inte återförenas, det är tillfälliga uppehållstillstånd som är regel och det är svårare att ta sig hit och få stanna. Människor jublar, politiker pratar i termer om att det här var nödvändigt. Systemkollapsen var nära och Sverige behövde ett andrum", skrev jag.
Jag skrev också att vi behövde se pjäser likt den här oftare. Så ofta att vi verkligen började känna igen.
Omänskligt
Jag har själv nästan glömt bort att känna. Nu gör jag det igen. Det som händer familjen Berisha är omänskligt och fruktansvärt. Hur kan inte Barnkonventionen gälla? Alkind var tre år när han kom hit. Hans systrar är födda här.
Anknytningen till Vimmerby och Sverige är stor men man verkar inte längre kunna se skogen för alla träd.
Låt oss komma överens om att börja känna lite igen.