Hela historien bottnar i deras dotter och de svårigheter hon känner inför skolgången. Redan på förskolan upptäckte föräldrarna att dottern var vad som lite slarvigt ibland kallas för ett "annorlunda barn".
– När man ställer krav på henne blir det totalt fel. Redan på förskolan var hon väldigt svår att lämna och väldigt svår att få med hem, hon visade enorm viljestyrka gentemot oss föräldrar då hon inte ville bli lämnad men sen inte avbryta leken och åka hem. Vi har, med psykologer, tagit upp det här en massa gånger. Om jag bar henne nere på Ica när hon var liten och kassörskan sa "vilken söt unge", så kunde hon spänna ögonen i henne och säga "dumma tant". Hon vill ha sitt "space" och det syntes redan på förskoletiden. Det var hemskt att lämna henne, men ingen på förskolan såg något. Där var hon ett ljus och sedan ett monster hemma. Hon höll ihop på förskolan och sedan blev det jättejobbigt där hemma. Vi försökte med BUP, familjeteamet och allt möjligt. Vi såg att det fanns risk att det kunde gå totalt överstyr, berättar pappan Andreas.
Annas och Andreas dotter har svårt trotssyndrom. Hon har också autism och adhd. De senaste åren har det lyfts mycket i debatten och i media att NPF-diagnoser, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kan vara en riskfaktor för långvarig skolfrånvaro.
– Vår son har också adhd och autism, men där har det fungerat bättre socialt. Han hade svårt med koncentrationen och sa ofta att han inte kände att han kunde jobba på i klassen som det förväntades och redan i tvåan sa vi till. Men skolan skuldbelade oss då och menade att vi präglade honom att tänka och tycka att han inte klarade av skolan. De såg inga problem med honom och vi blev dåligt behandlade hela den resan. Vi tog ett steg tillbaka, men sedan i åttan märkte man i skolan att han inte skulle klara betygen in till gymnasiet. Då ringde specialpedagogen om att han inte klarade målen. Då blev det en snabbutredning och sedan fick vi jättebra hjälp, säger Anna.
"Behöver ha det fyrkantigt"
Men föräldrarna beskriver sin son som mer foglig. Med dottern, som vi kallar Selma, är det inte på samma sätt.
– Så länge det inte märktes något i förskolan eller skolan kunde vi inte få någon hjälp. På fritids gick det inte alls, det var för fritt där. Hon behöver ha det fyrkantigt och där visade hon tydligt att hon inte ville vara genom att vara väldigt arg vid lämning. Men samtidigt som vi hade ett helvete där hemma, så såg skolan ingenting. Då kände ju vi oss som usla föräldrar. Det funkade överallt men inte hemma.
När åren gick och Selma blev äldre började problemen märkas även i skolan.
– Hon har svårt trotssyndrom och har satt i system att gå hem från skolan. Det har blivit hennes lösning då hon känt sig osäker på vad hon ska göra, haft svårt att koncentrera sig eller känt att jobb i helklass blev för mycket för henne. Det har blivit mer och mer frånvaro och allt svårare att få henne till skolan. Skolan tyckte att vi inte försökte, men vi har inte gjort annat. Vi kämpar hela dagen med henne, men skolgången krymper mer och mer. Det blir mer och mer obehagligt för henne och bara jobbigare. Det har blivit en ond cirkel och vi kan ju inte vara med på varje lektion i skolan. För att Selma ska känna sig trygg måste hon ha någon att fråga och någon som kan bekräfta henne.
En mardrömslik situation
Varje kväll är Selmas tanke att hon ska gå till skolan dagen därpå.
– Sedan blir hon orolig över vad som kommer förväntas av henne i skolan på morgonen och det blir ett låst läge.
Efter sommaren har hon börjat femman. Föräldrarna beskriver sin situation som en mardröm och oroar sig för hur det ska gå.
– Hon har missat typ hela fyran, men varken skolan eller vi föräldrar känner oro då hon är intelligent och kommer kunna ta ifatt det. I vissa ämnen, där hon är intresserad, så kan hon ändå mer än vad jag kan, säger Andreas och fortsätter:
– Vi har pratat med rektorn åtskilliga gånger om att hon behöver ha en person som är med, som kan säga att nu går vi en promenad eller nu går vi till biblioteket och lånar en bok. Hon behöver en person som ser henne. Innerst inne vill hon lyckas och vi har försökt hitta olika sätt för att det ska fungera. Vi är ganska säkra på att ifall man periodiskt anpassat hennes schema så kunde man nog ganska lätt ”lockat” tillbaka henne till skolan. Men skolan har ansett att det är en alldeles för drastisk åtgärd för ett så litet barn. Frågan är om det inte med facit i hand hade varit hjälpsamt att minska kraven och ge henne känslan av att hon lyckades snarare än som det varit – en hel skoldag som varje dag blev ett misslyckande. Jag förstår att skolan har sina delar att följa, men i en sådan här situation måste man se utanför boxen. Många har sett hur mycket vi har kämpat och det är påfrestande.
Det låter som en mardröm för er?
– Extremt är det. Det har varit sådan jäkla ångest nu inför att skolan ska börja igen. Vissa förstår nog inte. De tar upp sina barn, borstar tänderna och åker iväg. Det här blir ett sådant skådespeleri av något slag. Man måste tassa på tå, göra allt rätt, för annars – om något blir fel – tvärvänder det. När det tvärvänder måste man lägga upp en ny taktik. Då kommer aggressionen och ångesten. Samtidigt måste vi tillbaka till jobbet och försöker komma i tid till det... Det är fruktansvärt jobbigt. Ofta har man lämnat henne, sedan går det en halvtimme och så börjar telefonen att ringa och ringa och ringa. Hela familjen har varit i kaos länge länge.
Anna säger att det kanske låter värre än vad det är.
– Hon är en underbar tjej. När hon väl kommer till skolan, så har hon mycket kompisar. Det kunde ha varit ännu värre och många av eleverna förstår hennes problematik.
"Vi är en skötsam familj"
Båda föräldrarna har spenderat mycket tid i skolan, när de egentligen skulle ha varit på sina arbetsplatser.
– Vi är otroligt tacksamma för den förståelse för vår situation våra arbetsgivare har visat. Det blir ett sådant dilemma för oss. Vi vill att Selma ska lyckas, men vi kan inte lägga hela dagen där. Vi har jobb att sköta också.
Länge har föräldrarna försökt att få en assistent till Selma. Det fick hon under våren.
– Men vi har ändå behövt vara med hela tiden. Nu är planen att lämna Selma med assistenten och sedan ska hon vara kvar i skolan. Skollagen säger att man ska ta sitt barn till skolan, sedan är det skolans ansvar att hålla kvar barnet. Vi har varit fogliga och stannat väldigt länge, men vi kan inte göra det. Vi kan inte vara borta så mycket från våra jobb.
Belades med vite av kommunen
En annan sak som fått Andreas och Anna att känna att man tänker ställa högre krav på skolan skedde i våras. Den 30 april fattade barn- och utbildningsnämnden ett i Vimmerby historiskt beslut. De två vårdnadshavarna fick till den 23 maj på sig att få sitt barn att närvara på lektioner och därmed uppfylla skolplikten. Annars skulle ett vitesbelopp på 500 kronor vardera per dag som eleven inte deltog i undervisningen utkrävas.
Alltså sammanlagt 1 000 kronor om dagen för de två föräldrarna. Beslutet överklagades och de gick vinnande ur tvisten i Förvaltningsrätten. Kommunen valde då att överklaga det beslutet till Kammarrätten, men den övre instansen beslutade sedan att avslå kommunens överklagan. Därmed står domen från Förvaltningsrätten fast och vitet som ålagts föräldrarna ströks. I domen kan man läsa att Förvaltningsrätten är på föräldrarnas sida och anser att skolan inte gjort tillräckligt med anpassningar. Den delen känns som en upprättelse för föräldrarna.
De har alltså inte behövt betala några pengar, men båda är väldigt besvikna över hur kommunen hanterat frågan.
– Hela grejen är sjuk. Först vitesbelägger de oss och sedan när vi vinner, så lägger de tid på att överklaga det här. De kom in med flera nya dokument, så de har verkligen lagt tid på det här. Kunde de inte ha lagt den här tiden och de här medlen på att hjälpa oss i stället? Det gör oss ännu mer irriterade.
"Har gjort allting"
Andreas säger att viteshotet kom som en chock.
– Vi är en skötsam familj och har gjort allting för att få det här att fungera. Vi satt tidigt med Selma och förklarade att vi ville ha hjälp och att det här inte fungerade. Då lägger de ett vite på oss. I samband med att vi fick vitesbeskedet fick vi också veta att man ordnat en assistent. Det hade vi tjatat om länge.
Hotet om vitet fick också föräldrarna att ta till nya metoder.
– Vi fick henne till skolan varje gång, men fick nästan hota henne med de här pengarna. Vi kan inte betala de här pengarna och det skapade en jätteonödig stress för oss. De kanske tycker vitesgrejen blev bra, men till vilken bekostnad? Vi kämpade så för att få henne dit och hennes assistent har verkligen sett hur mycket vi har kämpat.
Beslutet i Kammarrätten ser de båda som en form av upprättelse.
– Det var en smäll på käften först. Det kändes som att de slog på någon som redan ligger ned. Vi har ju gått till BUP och socialförvaltningen, vi har sökt hjälp på alla håll och kanter. Det är inget fel hos oss, säger alla. Vi vet redan vad vi ska göra och vi gör det redan. När orosanmälan om hög frånvaro kom, så var vi tydliga med att vi behöver hjälp.
"Varför har vi inte fått veta det?"
På ett sådant här möte fick de också reda på saker de inte hade en aning om.
– Selma hade varit våldsam och det fanns anmälningar om att hon slagits och bitits. Varför har vi inte fått veta det tidigare? Hon är ett väldigt viljestarkt barn och någon har sagt att hon aldrig mött en så här utåtagerande flicka tidigare. När man ser tillbaka på de incidentrapporter som skrivits sedan förskoleklass på grund av hennes utåtagerande beteende känns det som ett hån när man tänker tillbaka på alla år som skolan menade att de inte såg någon problematik.
Nu vill de försöka ställa högre krav på att skolan ska hålla kvar henne där.
– Under hela den här vitesperioden fick vi henne till skolan, sedan gick hon hem. När hon väl är på skolans område, är det skolans ansvar enligt skollagen. Då förväntar vi oss att de ska hålla kvar henne tills skoldagen är slut. Vi har ju den här skuldbeläggningen med 500 kronor vardera per dag om hon inte kommer. Då kan ju inte skolan släppa hem henne, när vi har fått henne dit. Nu har vi fått mer inblick i det här och vet att vi också kan ställa krav.
"Känns personligt"
Föräldrarna upplevde att skolan förklarade "krig" genom att överklaga Förvaltningsrätten dom.
– Det känns personligt. Det finns säkerligen föräldrar som tar droger och dricker, men som inte får vite. Det har inte hänt här tidigare. Det var en total chock för oss. 80 procent av alla olika förslag har vi kommit med. Det var illa nog med vitet, men när vi har vunnit – varför överklagar man det?
Kan det inte ha varit en panikåtgärd från skolan också?
– Jo, det är sjukt jobbigt för alla. Men vad ska de vinna på det? De har lagt ned mycket arbete på den här överklagan och när vitet kom på tal upplever inte vi att man testat allt från skolans sida. Man hade inte testat en resurs som puttade tillbaka henne hela tiden, om hon tänkte lämna. Man hade inte anpassat hennes schema och man hade inte gjort något åtgärdsprogram. Sådana saker hade inte skett, men ändå fick vi ett viteshot över oss.
– Det känns helt sjukt att det blivit så här. Varför gör de så, när vi redan vunnit? Vi är väldigt besvikna över att vi sattes i den här situationen. Vi hade det inte lätt innan och har varit helt öppna. Vi vill verkligen att det ska fungera.
Men det går bättre med assistent?
– Egentligen inte, men vi hoppas det. Nu hela våren har vi fått vara med varje minut ändå. Skolan tycker det är bra, eftersom hon är kvar, men vi kan ju inte vara borta från jobbet hela tiden. Nu, i och med det här vitet som sattes, tycker vi att skolan måste steppa upp också.
”Inte känts fullt lika utpekande”
På ett möte med rektorn under hösten – efter att den slutgiltiga domen föll – fick föräldrarna information om att kommunen ändrat sina rutiner och att familjen var ”testpersoner”.
– Rektorn på skolan uttryckte att vår familj var “testpersoner” för att man ska kunna utvärdera hur skolan kan tänka och göra annorlunda när frånvaron stiger hos barnen men även gentemot vårdnadshavare för att se vad som kan “skruvas på” där. Att använda sig av en hårt ansträngd familj och sen uttrycka sig på det sättet säger en del om hanteringen av ärendet och varför kunde man inte hintat om det innan?
– Det hade kanske inte känts fullt lika utpekande om man hade vetat att det är ändringar på gång i vår kommun och att det här var något som gjordes för att man ska hitta en bra hantering för ärenden som dessa i framtiden. Men det är ju bra att vi fick vara försökskaniner här så de kan ta lärdom. För det är ju bevisligen från skolans sida det brustit här!
Känner en oro
Barn med NPF-diagnoser har det svårt i dagens skola. Att Selma är så viljestark gör det hela ännu mer komplext.
– Ju äldre hon blir desto mer tydligt visar hon om hon blir arg. Dels genom att säga elaka saker men även bli fysisk.
Känner ni en oro för den biten?
– Det är klart. Någon gång kanske hon skadar sig själv eller någon annan. Hon har adhd och autism och är väldigt impulsiv. Hon har inte samma känsla som andra för vad man kan och inte kan göra. Det är klart att det finns en oro för det.
Kan den här trotsproblematiken vara övergående?
– Adhdmedicinen kan hjälpa mot trotssyndromen också. Hon är tjej och då är det ofta värre att ha den här trotsproblematiken med tanke på alla hormoner som kommer med tonåren. Det lär bli några knakiga år, men hon måste själv lära sig att jobba bort det. Vi står i kö för att få gå i KBT där hon förhoppningsvis ska få hjälp att hantera sina känslor och jobba med det.
Vill inte kommentera alls
Vi har låtit chefen för barn- och utbildningsförvaltningen Caroline Ålund läsa artikeln i hopp om en intervju, men det har hon tackat nej till.
"Eftersom det rör ett enskilt elevärende kan jag tyvärr inte uttala mig. Inom barn- och utbildningsförvaltningen har vi sekretess och vi kan aldrig kommentera individuella fall. Generellt arbetar vi dock alltid för att säkerställa att våra rutiner följer gällande lagstiftning samt att eleverna får det stöd och skolgång de har rätt till", skriver hon i ett mejl.