Föräldern Cornelia är besviken över kommunens nedläggning av förskolan Snövit. Genrebild.
Foto: Bildbyrån
Beslutet fattas trots att verksamheten i dag fungerar väl och utgör en trygg och stabil miljö för barnen. En nedläggning innebär att barn, personal och familjer tvingas till en omvälvande förändring – med betydande konsekvenser för barnens trygghet och kontinuitet.
Samtidigt kan vi konstatera att en stor barnkull föddes 2020, vilket nu medför att det fria skolvalet i praktiken försvinner. Trots att behovet av skolplatser är väl känt sedan flera år tillbaka, meddelas familjer nu att skolorna är fulla och att barn inte kan erbjudas plats på de skolor man ansökt till. Det är en direkt följd av bristande framförhållning i planeringen.
*
Vår äldsta dotter är en av dem som drabbas. Hon nekas plats på den skola vi sökt, vilket innebär att hon tvingas börja sin skolgång helt utan sina nuvarande vänner och utan den stabilitet som är så avgörande vid ett så stort steg i livet. Ett barn som står inför skolstart förtjänar en trygg och förutsägbar övergång – inte att ensam placeras i en ny miljö som en konsekvens av att kommunen inte säkerställt tillräcklig kapacitet.
Sammantaget möts vi av två beslut från samma kommun:
1. Förskolan läggs ner på grund av att det föds för få barn.
2. Barn nekas skolplats på grund av att det finns för många barn.
*
Som föräldrar har vi svårt att förstå hur kommunens resonemang hänger ihop. Om prognoserna visar att antalet barn kommer att minska på sikt, varför saknas det då skolplatser redan idag? Och om skolan redan har problem med kapaciteten – hur kan det samtidigt vara rimligt att avveckla en förskoleverksamhet som fungerar väl?
I kommunikationen kring båda besluten betonar kommunen vikten av barnens trygghet. Ändå är det just tryggheten som nu riskeras. Våra förskolebarn tvingas lämna sin invanda miljö, sina pedagoger och sina kamrater. Våra skolbarn tvingas börja sin utbildning utan en enda bekant vid sin sida.
*
Vi förväntas som familjer acceptera dessa omfattande förändringar och lita på att kommunen kan garantera barnens trygghet – men på vilket sätt avser man faktiskt göra det? Hur säkerställs en stabil övergång för de minsta barnen till nya förskolor? Och hur skyddas skolstartens viktigaste värden när barn sprids ut till skolor de inte själva valt?
Jag skriver detta inte enbart för min egen familjs skull, utan för alla de barn som påverkas av kortsiktiga, motsägelsefulla beslut som riskerar att skapa otrygghet både nu och i framtiden. Barnens behov måste stå i centrum. Det kräver långsiktig planering, tydliga prioriteringar och åtgärder som faktiskt stärker – inte underminerar – deras trygghet och utveckling.
Cornelia