Vår krönikör Jakob Karlsson kritiserar beslutet att köra igång lokalserierna i fotboll. Bilden är ett montage.
Alla saknar vi något i denna extrema tid. Vissa saknar teater, vissa saknar möten med sina gamla, vissa saknar sin sport, vissa saknar charterresor, alla saknar något.
Det vi saknar mest i detta land är en övergripande strategi med logiska restriktioner för att hantera den kris Kina gett världen.
Vi har famlat i mörkret sedan januari och nu har det gått så långt att till och med den ständigt självförnöjda Folkhälsomyndigheten (vem skulle inte vilja ha Anders Tegnells självförtroende?) börjat analysera sitt agerande med viss kritisk blick.
Den totala botten för samhällets otydlighet var när Stefan Löfven satte gränsen för resor inom landet till mellan 1-2 timmar. Menade han att gränsen skulle vara 90 minuter? Eller är resor på två timmar okej i vissa fall medan det är en timme i andra? Varför behövs det en gräns på en timme om det också finns en gräns på två?
*
Det är inte så lätt för personer, föreningar och företag att hitta ett förhållningssätt när en logisk linje saknas uppifrån.
Fotbollen är bara den senaste i raden av alla aktörer som har svårt att hitta en rimlig väg genom krisen. Det är inte så konstigt på ett sätt. Hundratals människor kan samlas i en park i Stockholm, hundratals kan lägga sig vid Nossen och bada, tusentals kan åka och se djur i bur på Kolmården – men 43 personer kan inte se Målilla GoIF:s seriepremiär.
Ställer de sig runt planen med jämnt avstånd får de 12,6 meter vardera att husera på. Förbundet säger nej och pekar på "restriktionerna". Kolmården säger ja och pekar på "restriktionerna".
Eftersom nationen famlar i mörker famlar alla i mörker.
Nu är fotbollens publik stoppad på alla nivåer; från Friends Arena med 50 000 i kapacitet och till Dalavallen med ett publikrekord på 380 personer (premiären i Elitfyran 2009, 2-2 mot Kalmar AIK, innebandygeniet Kim Nilsson nätade).
Kan vi göra så mycket annat borde vi kunna spela fotboll på amatörnivå.
*
På ett annat sätt är fotbollens besked om att allt spel ska igång från och med 14 juni huvudlöst. Smålands Fotbollsförbunds kanslichef Henrik Landén kallade dagen när beskedet kom för ”en glädjens dag”.
För många av föreningarna i hans förbund kan det visa sig vara dödens dag.
Landén var så uppfylld av att ”det vi älskar” kommer igång igen att han inte ens ville diskutera de prövningar som många klubbar nu ställs inför. Det var ju en glädjens dag. Då ska man inte behöva diskutera den oro som nu sprider sig bland klubbarna.
*
Att elitklubbarna kommer igång är förstås rimligt. De kan klara sin verksamhet med hjälp av sina tv-avtal och sponsorer. Frågan är om någon på förbundet tänkt på hur det ska gå för våra småklubbar i division fyra, fem och sex?
Deras inkomster består av entrépengen och bullens korv. Små godispåsar. Damklubben som bakat bullar på fritiden. Det är inga stora summor, men likväl helt avgörande för föreningarnas verksamhet och existens. Det kanske handlar om några tusenlappar per match. 75 personer på Bruksvallen ger ändå en liten slant som kan täcka domarkostnaden och en del av tränarens ersättning. Ett derby kanske ger ett litet överskott till och med.
Nu står klubbarna utan intäkter. Men matcherna ska spelas. Domarna ska betalas. Tränarna ska ha arvode. Vissa spelare kanske i varje fall har reseersättning.
Var ska klubbarna hitta de slantarna när de nu tvingas spela matcher utan publik? Hur ska de klara sig? På detta har Smålands Fotbollsförbund inget svar. Något särskilt stöd till småklubbarna är inte heller aktuellt. Och det är så skönt att komma igång igen att de två-fyra omgångarna före sommaruppehållet måste spelas.
Ju mer jag tänker på det desto mer leds tankarna till Richard Dunne. Förbundet har helt enkelt gjort ett fantastiskt mål – men tyvärr bakom egen målvakt. Fotbollen är viktig och underbar, men inte så viktig att delar av dess framtid är värd att riskera.