”Rummet snurrade, paniken inom mig växte, jag kunde inte röra mig på något sätt, armar och ben var fastspända. I dörröppningen stod läkaren och såg på mig som att jag var totalt galen. Isolerad, inlåst och utelåst från omvärlden. Jag som några veckor tidigare diskuterat behandling av patienter med mina vitklädda kollegor.”
Citatet kommer från Maria Ingströms debutbok ”Bältad” som släpptes i september. Den första delen av boken är självbiografisk, där hon berättar om hur hon 2002 drabbades av en psykos under sitt sista år på läkarlinjen, fick tvångsvård på två olika sjukhus, och sedan lyckades ta sig tillbaka till studierna efter bara en termins uppehåll.
Del två av boken handlar mer om hur man jobbar inom psykiatrin i dag, hur vården har utvecklats över tid och hur man skulle kunna arbeta på ett mer humant sätt.
”Kanske kan hjälpa någon annan”
I många år valde hon att inte berätta för de flesta om vad hon hade varit med om. Men för några år sedan bestämde hon sig för att skriva den här boken.
– Jag kände väl att det var viktigt att våga dela, för att kanske kunna hjälpa någon annan och att skapa hopp om att det går att må bra igen. Vården var väldigt svår för mig, och det är jag inte ensam om, säger Maria Ingström.
För att kunna skriva om det som hände har hon använt sig av sina egna minnen, journalanteckningar och anhöriga som berättat.
– Jag minns inte allt, men jag har fått tillbaka mer och mer minnen under tiden som jag skrivit, och jag har också tagit hjälp av mina föräldrar och syskon för att få en klarare bild.
Hur minns du tiden innan du fick din psykos?
– Året innan hade jag ett ganska komplicerat kärleksliv, när jag hade en relation med en gift man, som skapade mycket grubblerier hos mig. Det ledde till att jag hamnade i en depression och sökte vård och fick antidepressiva under ett halvår. Det kan också ha rubbat min sinnesstämningsbalans. Jag kände efteråt att jag mådde väldigt bra efter den behandlingen, och det kan finnas såna samband ibland, att man kan trigga en mani av antidepressiv medicin.
– Psykosen kom ju ganska plötsligt. Jag hade träffat en ny man och var förälskad och hamnade i ett euforiskt tillstånd. Efter bara en och en halv vecka med honom så blev jag väldigt förvirrad och fick vad man kallar för manisk psykos. Då blev jag inskriven i tvångsvård.
Skillnad på de olika sjukhusen
Under 2002 fick hon tvångsvård på två olika sjukhus i Sverige. Hon har valt att inte gå ut med vilka sjukhus det handlar om.
– Det här som jag varit med om hade nog kunnat hända var som helst i Sverige. Jag vill inte hänga ut någon, det jag vill visa är ett systemfel och jag vill att det ska ske en förändring.
På det första sjukhuset upplever hon att hon blev ganska bra bemött. Där lyssnade läkarna mer på henne och de hade många samtal som även hennes anhöriga fick vara med på, till skillnad från det andra sjukhuset där hon knappt hade några samtal med läkarna alls. Hennes anhöriga fick också vara inne på avdelningen på det första sjukhuset, och hennes mamma fick tillstånd att sova över en natt.
– Mina anhöriga var jätteviktiga för mig. De representerade det friska, det vanliga jag, de som visste vem jag var i vanliga fall. När mamma sov hos mig sovjag en hel natt och gjorde också det de efterföljande nätterna, det var jättestor skillnad. Men det var inte tänkbart på det andra sjukhuset. Där var dörrarna låsta, och vi fick bara mötas i besöksrummet. Vi hade endast ett familjesamtal under vårdtiden som var under ett par månader.
Att vara bältad
Under tiden som hon fick tvångsvård blev hon bältad flera gånger, framför allt på det andra sjukhuset hon blev inlagd på. Med bara korta uppehåll för att duscha, få elbehandling eller äta kunde hon ibland vara bältad i flera dygn.
Att bli bältad innebär att man blir fastspänd i både handleder och fotleder i en bältessäng. Detta görs ibland inom sluten psykiatrisk tvångsvård ifall läkarna bedömer att det finns risk att en patient ska allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Metoden har mött mycket kritik, och det finns några fall i Sverige där personer har dött efter att de varit bältade.
I boken har Maria Ingström beskrivit hur omfattande bältningen var genom utdrag ur bältesjournalen. Själv minns hon inte så mycket av bältningen.
– Det kan delvis bero på att jag fick medicin som gjorde mig mer förvirrad. Sen fick jag elbehandlingar också, som gör att minnet påverkas. Jag var också uttorkad och undernärd, och hade väldig sömnbrist. Jag kommer inte ihåg så mycket av den perioden och det är ingen som har pratat om det med mig efteråt, så det blev ju lite chockerande att läsa när jag tog del av mina journaler.
Det var 2002 som du blev inlagd – hur mycket har förändrats sedan dess inom psykiatrivården?
– Bältning är en åtgärd som används fortfarande, och det varierar mycket från sjukhus till sjukhus hur många som får tvångsvård vid en psykos. En undersökning från Socialstyrelsen visar att hur mycket man använder tvångsvård inom psykiatrin varierar mellan 20 och 60 preocent i olika regioner. Det tyder på att tvång inte alltid är medicinskt nödvändigt utan påverkas av lokala arbetssätt och rutiner. Jag tycker det visar på en rättsosäkerhet.
Tror du något hade varit annorlunda ifall du hade fått tvångsvård idag?
– Jag tror att mycket skulle ha kunnat varit på samma sätt, däremot kanske jag inte hade fått sluta med den antipsykotiska medicinen som jag fick. För numer anser man att man ska ha den mer långvarigt. För mig var det avgörande för att komma tillbaka till mig själv och kunna avsluta min läkarutbildning, att jag fick sluta med den medicinen. För jag blev väldigt avtrubbad och jag kunde inte tänka klart när jag hade den medicinen.
Hur tror du att de här upplevelserna har påverkat dig i efterhand?
– Jag lyckades ta mig vidare, fullfölja min läkarutbildning, skaffa familj, jag har två döttrar som är 17 och 20 år, så på något sätt har jag ju kunnat lägga det bakom mig väldigt mycket. Men kroppen minns ju trauman, det finns kvar i min kropp. Det har också funnits en sorg i mig över hur jag blev behandlad. Jag har känt en ilska och frustration när jag sett eller läst reportage om bältningar som lett till dödsfall. Det är farliga metoder.
Att jobba där hon själv varit inlagd
Maria Ingström hade som mål att bli läkare, och efter bara en termins uppehåll lyckades hon ta sig tillbaka till studierna igen. Under en tid behövde hon jobba på psykiatriavdelningarna på de två sjukhusen som hon själv hade fått tvångsvård på tidigare. Flera av hennes kollegor var personer som tidigare hade vårdat henne.
– På det första stället var det inte så svårt. Där tog jag kontakt med min handledare och berättade själv. Hon lyssnade jättenoga och var väldigt ödmjuk och respektfull, och jag kände mig väl omhändertagen. Där behövde jag inte gå ensam på nattjourer till exempel, och de gjorde lite anpassningar för att skydda mig från svåra situationer.
På andra sjukhuset gjordes också några anpassningar. Men att jobba där var svårare, för att hon visste att vården där hade varit betydligt jobbigare.
– Det var jättetufft. Men jag kände att jag inte hade något val, jag skulle ju bli klar med min specialistutbildning och då måste man igenom det. Jag hade inte så mycket möjlighet att välja någon annan studieort. Och trots att det var svårt så klarade jag det.
”Känt mig som patienternas advokat”
I dag bor hon i Gamleby och jobbar som allmänläkare inom Kriminalvården i Västervik. Hon tror att hennes egna upplevelser har lett till att hon har en större närvaro i möten med sina patienter.
– Jag har en stor empati för att det är tufft att vara patient. Oavsett vilken typ av vård det handlar om så har patienten ett underläge kan man säga, man blir inte alltid tagen på allvar, man har mindre kunskap, man blir inte alltid vänligt bemött. Jag har haft stor förståelse för det och känt mig ibland lite som patienternas advokat.
Vill se förändring i psykiatrin
”Bältad” har hittills fått väldigt bra respons, och har bland annat lett till att hon blivit tillfrågad att vara key note speaker på årskonferens för Psykiatriska Riksföreningen för Sjuksköterskor (PRF) och att föreläsa på Svenska Psykiatrikongressen om tvångsvård.
Maria Ingström vill jobba för att det ska bli förändring inom psykiatrin i Sverige.
– I första hand skulle vi behöva skrota bältessängar, för då skulle man bli tvungen att jobba på ett annat sätt med patienterna, med bemötande och samarbete. På Island till exempel har bältning varit förbjudet sedan 1932. Sen behövs också utbildning av personal. Open Dialouge är en metod som jag förespråkar.
Metoden har utvecklats uppe i nordöstra Finland under flera decennier och är sprungen ur familjeterapin, där den som söker vård får hjälp hemma. Den som får en psykos behandlas med närvaro, samtal och nätverk i stället för tvångsåtgärder. Open dialouge har gett goda resultat.
– Det handlar om att man samtalar med varandra, och har en dialog med patienten som är expert på sig själv och med personens nätverk. Man tar inte bort patienten från sitt sammanhang. Metoden är inte anti något, patienten kan få medicin om den vill till exempel, men de professionella är mer rådgivande och lyssnande och använder sin expertis på ett mer reflekterande sätt. Open Dialouge är humant, rekommenderad av WHO, man respekterar mänskliga rättigheter, har mer framgångsrika resultat. Det här kan man använda i all form av psykiatri egentligen, inte bara när det handlar om psykoser.
Vad är ditt mål med den här boken?
– Att lätta på andra människors skam och skuld kring psykisk ohälsa, att skapa hopp och att också lyfta fram problematiken inom psykiatrin med maktobalans och att man faktiskt inte respekterar mänskliga rättigheter som det är i dagsläget. Om mina barn skulle må dåligt så vill jag inte att de ska behöva utsättas för den vården som fortfarande finns, med bältningar till exempel. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva det traumat.