Bakgrunden är bland annat ett personalärende, där vår tidning fått uppgifter om att en chef tidigare varit tillfälligt avstängd och utredd för misstänkt maktmissbruk mot en underställd. Kriminalvårdschefen Åsa Lindberg bekräftade då endast att ett personalärende pågick, men kunde inte gå in på vad det handlade om. Nu berättar hon att personen som utreddes inte längre jobbar kvar på anstalten.
– Han är inte anställd här längre. Mer än så kan jag inte säga, säger Åsa Lindberg.
När det gäller uppgifterna om att hans fru ska ha tagit över hans chefstjänst under tiden han var under utredning,ger hon följande kommentar:
– Det stämmer inte. I och med omorganisationen som görs nu när vi blir en så mycket större arbetsplats så har man sökt fyra biträdande kriminalvårdschefer, tjänster som har varit öppen för alla att söka. Det är en organisationsförändring.
Anställda som har hört av sig till oss menar att de inte får reda på något från ledningen om det här personalärendet, och att det skapar oro. Förstår du om en del tycker att ledningen har varit tyst och undvikande i den frågan?
– Jag förstår att man upplever tystnaden, men när det uppstår ett personalärende hos oss, då anmäls det vidare till vårt regionkontor i Linköping. Så vi utreder det aldrig lokalt. Och när det är personalärenden så är det ju dels personalsekretess som gäller och då kan vi inte prata om det. Sen handlar det också om att visa respekt för den som anmäler, den som blivit utsatt och den som är anklagad för något. Det är svårt att hantera personalärenden, men jag tycker att vi gör det på ett respektfullt sätt mot de som är inblandade.
”Vågar inte gå vidare till cheferna”
I samband med att Dagens Västervik publicerade den första artikeln har ett par anställda hört av sig till vår tidning. En av dem har valt att anonymt berätta hur han upplever arbetsmiljön på anstalten i Västervik. Han beskriver en tystnadskultur där anställda inte vågar lyfta problem av rädsla för att det ska påverka deras anställning negativt, samt en svågerpolitik där släktskap och vänskapsband uppges ha vägt tyngre än kompetens vid tillsättningar av tjänster.
– Om man ser något i verksamheten som inte är bra så vågar man inte gå vidare med det till cheferna. Man vet inte om det kommer att slå tillbaka på en själv, säger han bland annat.
”Allvarliga anklagelser”
Åsa Lindberg bemöter nu kritiken från den anställda och de uppgifter som framkommit i tidningen.
– Det är ju väldigt allvarliga anklagelser, som en anställd förmodligen har upplevt. Upplevelser kan man ju inte ta ifrån någon. Vad gäller tystnadskultur vill jag vara väldigt tydlig med att säga att jag inte tycker att det hör hemma på en arbetsplats. Det är ju oerhört tråkigt om man känner en rädsla för att prata med chefer eller känner att man inte kan lyfta fram frågor, säger hon.
Samtidigt menar hon att det finns flera vägar för anställda som inte känner sig bekväma med att vända sig direkt till sin chef.
– Det finns personalorganisationer man kan vända sig till, ett huvudskyddsombud, och finns ett skyddsombud i varje arbetslag.
Hon beskriver också de centrala system som Kriminalvården använder.
– Vi har en arbetsgrupp på huvudkontoret i Norrköping som jobbar med till exempel alla ärenden som rör kränkande särbehandling. Där kan du själv anmäla ärenden och det finns en visselblåsarfunktion inom kriminalvården där man kan anmäla anonymt.
”Litar på att de göt rätt bedömning”
En annan del av kritiken handlar om svågerpolitik och uppgifter om att chefer ska ha gynnat bekanta eller anhöriga vid rekryteringar. Åsa Lindberg avvisar den bilden och förklarar att lokala chefer inte styr vilka som anställs.
– Oavsett vad för tjänst det är som ska tillsättas så skickar vi en rekryteringsbeställning till huvudkontoret i Norrköping. Sen är det en rekryteringsorganisation som lägger ut annons, tar in och går igenom ansökningar, kallar till intervju och så vidare.
Cheferna i Västervik får möjlighet att sitta med under anställningsintervjun, men det är rekryteringsgruppen som sköter intervjuerna.
– Om man säger att rekryteringen går till så att man tillsätter kompisar till tjänster så är inte det sant. Rekryteringsgruppen har ju ingen förankring här. Jag litar på att de gör rätt bedömningar och de är oerhört professionella.
Även kritiken kring rekrytering av hundförare bemöts, där den anställde vi pratat med menar att den chefen ska ha anställt en person som han känner.
– Jag har ingen anställd hundförare hos mig. Alla hundförare är anställda på anstalten Skänninge, och en av dem är placerade här i Västervik. Så den personen är inte under mitt chefsansvar. Just när det gäller hundförare vill jag också tillägga att man, utöver att kolla på tidigare erfarenheter och gör intervju, gör ett praktiskt hundförarprov. Arbetsproven vägs också in i bedömningen, och det provet görs inte heller här lokalt.
Vad tänker du då om att en del anställda ändå har bilden av att det pågår svågerpolitik?
– Jag tänker det är tråkigt om vi har misslyckats med att få fram information om hur rekryteringar går till i Kriminalvården. Så det måste jag se över och försöka förtydliga.
Hon tillägger också att Västervik är en relativt liten stad, och att det därför inte är konstigt att vissa på anstalten känner varandra sedan tidigare.
– Det klart att det finns anställda som känner varandra sedan innan på olika sätt. Men det är ingen som rekryteras på grund av det.
"Finns inte diariefört i Västervik"
Den anställda vi pratat med ger också ett exempel på en händelse där en av hans kollegor ha bevittnat en misshandel inne på anstalten. En av de anställda ska ha misshandlat en klient.
– Det har tystats ned helt och hållet. Hans anmälan och allt är borta, det finns inte ens diariefört, sa han om det.
Åsa Lindberg säger inget specifikt om händelsen han pratar om, men förklarar hur anmälningar hanteras.
– Om jag får en anmälan som rör en händelse, lik den du beskriver, så tar jag kontakt med den sektion som handlägger det. Ett sådant ärende diarieförs inte lokalt hos oss.
Om man själv är den som anmäler en allvarlig händelse, hur följs det upp?
– Vi följer upp det med den eller de personer som är berörda.
Men kan du garantera att allvarliga händelser som kommer in faktiskt utreds?
– Jag kan inte säga ”garantera”, för jag vet inte exakt allt som händer. Men det jag får till mig arbetar jag vidare med. Jag vill inte ha en kultur där personalen känner sig rädda eller tycker att vi nonchalerar saker, absolut inte. Om någon upplever att man inte blivit hörd, då önskar jag att den personen tar kontakt med chef, facket eller skyddsombud.
Om man som anställd upplever att ärenden tystas ner, kan du förstå då att tilliten till ledningen kan påverkas eller skadas?
– Ja, det kan jag förstå. Och det tycker jag är jättetråkigt om det är så. Alla har ju sina egna åsikter och egna upplevelser, det kan ingen ta ifrån en. Men det är viktigt att man lyfter dem då tycker jag.
Avslutningsvis riktar hon sig till de anställda som känner oro eller frustration.
– Jag skulle uppmuntra dem till att prata med ledningen eller personalorganisationerna. Eller om man upplever att man blivit kränkt så gör en anmälan, eller använd den anonyma visselblåsarfunktionen.
Hon är tydlig med sin egen hållning.
– Jag vill inte stå bakom någon tystnadskultur. Absolut inte. För mig är det viktigt att vi har en bra och säker arbetsmiljö. Vi är alla varandras arbetsmiljö.