Det är onsdag eftermiddag. En dag som börjat som många andra för de här fyra. Bristen på arbete att gå till skapar ett utanförskap i samhället.
– Vi har haft praktikplatser, arbetstränat och allt vad det nu heter. Det är för att man ska kunna öva upp sin förmåga att arbeta, att göra det i sin egen takt. Arbetsförmedlingens mål är att det ska leda till jobb, men det finns inga garantier, säger Veronica Andersson från Ankarsrum, vis av egna erfarenheter.
Två på halvtid blir en heltid
Hon, Anna Karlsson, Annette Elf och Annelie Rosenqvist har även det gemensamt att de söker jobb på halvtid. Även om Veronica äntligen har lyckats få hel sjukersättning efter många års sökande. Fjärde ansökan gick igenom för att hon har en, som hon säger, förstående läkare. Men helst skulle hon vilja arbeta deltid.
Men sådana anställningar tycks inte vara intressant bland arbetsgivare, har de bittert fått erfara.
– Jag söker jobb efter jobb, men företagen tycker att 50 procent är för lite. Varför kan de inte ta in två på halvtid, så har de 100 procent, frågar sig Anna Karlsson, som bor i Horn numera, efter att ha flyttat från Vimmerby.
Älgolycka ändrade livet
För egen del ändrade en älgolycka för nio år sedan hennes förutsättningar att jobba heltid.
– Jag har 50 metallplattor i ansiktet och halv sjukersättning. Jag försöker vara så kreativ jag kan för att komma ut på arbetsmarknaden. Många gånger är det också ett krav att man har bil, men det har jag inte råd att skaffa om man inte vet att man får fast anställning. Det är väldigt jobbigt att inte lyckas, allt kämpande sliter och det tar på självförtroendet.
”Vill verkligen inte vara hemma”
Annelie Rosenqvist från Hultsfred säger sig till och med ha blivit lovad anställning efter att ha arbetstränat, men det blev inget ändå till slut.
– Jag har goda erfarenheter av kyrkan här i Hultsfred, där var jag i två år. Jag skulle gärna vilja arbeta med människor, men de hade inte råd att anställa mig, säger Annelie Rosenqvist som har tre utbildningar, bland annat är hon undersköterska.
– Jag är bipolär, det upptäcktes sent i mitt liv. Men, jag vill verkligen inte vara hemma, det går inte att sitta innanför fyra väggar, så jag söker allt, men vissa svarar inte ens. Även om man inte har rätt utbildning kan man ju lära sig, säger hon och får medhåll av övriga kring bordet.
Stora kostnader
Det kostar samhället stora pengar när människor går hemma utan jobb, understryker de.
– Det är heller inte helt ovanligt att det leder till följdsjukdomar, som psykisk ohälsa. Man vill känna sig behövd, säger Annette Elf, Järnforsen, som har 25 procent sjukersättning.
De tycker också att regeringen borde fundera över att underlätta för arbetsgivarna att anställa dessa personer.
– Det finns ju lönebidrag att få, men det är inte tillräckligt. För dessa människor måste arbeta i sin takt och kanske måste det göras anpassningar. Så man kan ju skälla hur mycket man vill på arbetsgivarna, men om de sitter i kläm själva så kan man ju förstå dem egentligen, säger Veronica Andersson.
Vad är er önskan ska hända, genom att ni går ut och berättar om er situation?
– Vi hoppas att företagen öppnar sina ögon och vågar ta emot de med psykisk ohälsa eller diagnoser. Man hoppas att arbetsgivarna ska vilja lära sig, de får inte vara rädda för att fråga, utan vara nyfikna på vad vi behöver för att klara av att arbeta, för informationen är väldigt dålig ut till platsen där man ska arbetsträna eller ha praktik, säger Veronica Andersson.
– Det finns nog en rädsla och okunskap hos arbetsgivare, säger Annette Elf. De är inte villiga att göra det där extra jobbet, utan jag söker en flexibel och öppen arbetsgivare, som är villig att lära om våra problem och varför man behöver ha extra stöd. Finns det någon sådan i kommunen? Vi ska ju vara flexibla.