Det är någon dag kvar till studenten. Lars Juneskog tar emot i lärarrummet på Vimmerby gymnasium. Skolan är nästan helt tom på elever, men hans kollega som är 45 år yngre äter pizza med några elever utanför.
Det är de absolut sista dagarna Lars Juneskog är på Vimmerby gymnasium. Här där han spenderat mängder av timmar genom åren. Men nu känner 69-åringen att det är dags att lämna jobbet för att bli pensionär på heltid.
Men först backar vi bandet flera årtionden. Lars Juneskog visste tidigt att han ville bli lärare.
– Ja, det var ganska tydligt. Jag hade alltid haft ett idrottsintesse och det kanske var där jag liksom hade låtit det här växa fram. Sedan var det inte helt enkelt att ta sig in på utbildningen på den tiden. Det var i stort sett full pott som gällde för att ta sig in på GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan), berättar han.
Det var nästan omgående efter gymnasiet som han visste vilken inriktning han ville ta.
– Man försökte se framåt och försökte få en del vikariat. Det fick jag också i Hultsfred, bland annat av Kurt Gustafsson som sedermera blev rektor där. Det var många år i Hultsfred med vikariat.
När han gått klart GIH 1984 fick han en sida utdragen från Lärarjournalen med en inringad ledig tjänst.
– Kurt hade skrivit "sök" på den tjänsten. Så då blev det Hultsfred och gymnasiet där i många år.
25 år på gymnasiet
Det blev många år för Lars, eller Lasse, Juneskog i Hultsfred efter det.
– Jag hade 50 procent idrott och 50 procent barn- och fritid. Peter Nilsson, som då var rektor här i Vimmerby, bad mig söka en tjänst som var 60 procent barn- och fritid och 40 procent idrott.
Lars Juneskog var då föräldraledig och det här var kring millenieskiftet. Nästan 25 år har det alltså blivit på Vimmerby gymnasium.
– Det är så länge sedan, säger Lars Juneskog och skrattar:
– Sedan har jag blivit kvar här... Har man bosatt sig här, lever på en gård där man lagt ned tid och pengar, då har det inte blivit att man flyttat till Linköping, Västervik eller något annat. Jag kunde ha blivit kvar i Stockholm också efter utbildningen, men jag hade mitt här.
Det är många generationer du har haft. Hur har det förändrats?
– När man förändrar gymnasiet och skolan, så kommer det nya förutsättningar. Ser man de första tjänsterna man hade, då var det egentligen bara att ha idrott. Det var inga krav på större teoretiska kunskaper för eleverna. Det handlade lite enkelt om "vad du kan prestera". Det var inte säkert att en fotbollsspelare eller gymnast skulle få en femma. Började jag vid nio, så kunde jag komma tjugo minuter innan. Hade vi inget möte efter skolan, så kunde jag åka hem och jobba hemifrån. Nu ska man vara på skolan, säger han och fortsätter:
– Men visst har det förändrats. Över tid och längd har innehållet förändrats. Jag hade viss procent idrott och andra hade viss procent. Vi kanske var tre, fyra som hade vissa procent idrott på den tiden.
"Kan inte alltid säga att det var bättre förr"
När en annan idrottslärare med enorm erfarenhet, Lotta Ståhlberg, skulle lämna sin tjänst på Astrid Lindgrens skola och bara jobba på gymnasiet blev det upp till henne och Lars att bygga upp något nytt.
– Vi började då, efter nya direktiv från Skolverket, att stämma av vissa teoretiska kunskaper med prov. Man ska kunna förstå varför man tränar styrkeövning eller varför man spelar badminton. Vi har varit tvungna att anpassa oss efter de lokaler vi har, men att få ungdomarna att förstå varför man tränar har varit viktigt. Vad är det du vill träna och varför vill du det? Vi behöver rent allmänt ha en stark del i axelpartiet, armar, rygg, mage och ben för att klara av vår vardag.
Från då och framåt har det blivit mer tydligt att det finns två olika delar av idrotten. En praktisk och en teoretisk.
– Man ska kunna förklara, analysera och reflektera över varför man gör något.
Inom idrotten kan det ju variera mer än i många andra ämnen. Är det svårt?
– Det kommer man aldrig ifrån. Det finns de som kanske inte är duktiga på den praktiska delen, men som är jätteduktiga på att analysera eller förklara en del. Vissa tangerar detta och vissa är duktiga teoretiskt och vissa praktiskt. Tittar man på idrottsprofilen som är nu, så har jag haft en del som är träningslära. Där är det mycket teori, men vi försöker även ha en praktisk del, där de får leda lektioner och lägga upp den delen.
Hur tycker du att eleverna har förändrats över tid?
– Man kan inte alltid säga att det var bättre förr, men utefter vissa förutsättningar hade man en annan förmåga att få tag i fakta. Vi hade kanske fem, sex datorer och någon gång var datasalen ledig. Annars var det biblioteket. Man fick leta fakta i böcker och då blev det ett sätt att agera mer. Det var eleverna på barn- och fritid exempelvis väldigt duktiga på. Mot slutet hade vi fler datorer, men jag kan inte påstå att det var så mycket bättre. Men det var enklare att söka faktan.
– Visst har det varit en förändring. Eleverna nuförtiden är jättetrevliga, men kanske lite mer bekväma generellt sett. Backar man tio eller 15 år och jämför så är det fler i dag som drar sig undan. Men det kan samtidigt variera från läsår till läsår.
Tullats mycket på den fysiska delen
Lars Juneskog tycker att det tullats mycket på den fysiska delen i skolan.
– Jag brukar hänvisa till det Folkhälsoinsitutet gör statistiska undersökningar på och mönstringen när den försvann. Det går bara att titta på att den allmänna statusen, konditionen och fysiken blivit försämrad. Förr fick man också jobba och slita hårt på sitt arbete. Många i dag sitter nu vid sina datorer och vi har blivit mycket mer stillasittande. Då är den fysiska aktiviteten ännu viktigare. Med vissa skulle man behöva mer tid för att få dem att förstå hur viktigt det är. Samtidigt kan det komma en före detta elev tre år senare som berättar att man börjat styrketräna. Det är väldigt roligt att höra.
Kost, stress, ergonomi och så vidare har också blivit viktiga delar. I ettan har eleverna bland annat fått göra ett hälsoarbete och resonera kring det.
– Jag hade gärna sett två pass i veckan, att man delade upp idrott- och hälsa i två olika pass. Ett rent fysiskt pass och ett pass där man kan gå igenom vad som är bra val att äta, vad som är bra träning och så vidare. Vi har fått så många hjälpmedel som är bra, men som också påverkar oss negativt. Vi behöver inte jobba lika hårt längre.
Det har också varit mycket neddragningar på viktiga saker som kan ske utanför skolan, menar han. Det gäller bland annat orientering och vandringar.
– De måste ta sig från skolan, upp till VOK, ta sig runt och komma tillbaka på lektionstiden. Det är nästan helt omöjligt. Nu kanske vi har haft den sista paddlingen för att det kostar för mycket. Ibland har det varit heldagar. Den här vandringen vi har haft har nu blivit en promenad till Nossen. Det blir en promenad och inte en vandring.
Är du orolig för den utvecklingen?
– Ja, det är jag. Man har försökt vara med och påverka. I Hultsfred hade vi fyra positioner vi kunde vara på, men här har vi en. På ett sätt kan man säga att man oroar sig för hur utvecklingen kan bli framöver vad gäller både tid och pengar. Vi gör en satsning på paddlingen, men den äter upp hela budgeten i princip. Det går inte att köpa in en pryl till, utan det blir här inne med det som finns. Hade jag varit 55 hade jag varit orolig, men nu fortsätter ju inte jag. Eleverna motiverar en att engagera sig och man vill också göra ett bra jobb, men det är mycket runt omkring som påverkar.
Fyller 70 nästa år
För egen del behöver Lars Juneskog alltså inte oroa sig längre. Han fyller 70 år nästa år och har jobbat många år efter den egentliga pensionsåldern.
– Hade jag haft krämpor och annat, så hade man inte kunnat göra det. Hade jag vantrivts hade jag inte gjort det heller.
Tog du tidigt beslut om det eller har det bara blivit så?
– Det har nog bara blivit så. Jag upplever att kontakten med elever har fungerat väldigt väl. Hade man känt att eleverna tyckte jag var en gubbe, så hade det blivit något annat. Min hustru har också jobbat vidare, men nu kände jag att jag inte kan bli Sveriges äldsta idrottslärare.
Hade du blivit det?
– Nej, det vet jag inte. Jag skulle egentligen ha slutat för ett år sedan. Då hade jag gått ut med min mentorsklass och det kändes som ett bra avslut, men då slutade Bauer (Christian) och då gjorde vi en deal att jag skulle jobba halvtid och fortsätta med mina tvåor. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför man fortsatt. Jag har inte haft problem med hälsan och är hyfsat klar i huvudet.
Hur känner du nu för att gå hem?
– Jag vet inte. I tisdags när jag hade sista lektionen blev det lite känslosamt. Jag har jobbat halvtid nu ett år och bara varit här två dagar i veckan. Då har man vant sig vid att få den här sociala delen och sedan inte vara på arbetet och göra andra saker. Jag har fullt upp hemma, men det man kommer sakna är den sociala delen och kontakten med eleverna. Många lärare man haft bra kontakt med tidigare har ju redan slutat. Nu känner jag att jag vill kunna göra lite annat också.
Vad står högst på agendan?
– Vi har två hundar, vi har skog och en gård. Jag kan hitta mina egna tider för att gå ut i skogen och jobba, reparera eller bygga något nytt. Jag kan ta mig tid för att göra det jag inte gjort förut.
I många år skötte han också försäsongsträningen med Vimmerby Hockey, men att bli mer aktiv i föreningslivet igen tror han inte att det blir.
– Jag var engagerad i hockeyn i 20 år och i många år i friidrotten med Södra Vi. Jag följer det fortfarande och kommer nog följa det framöver också. Att gå från friidrotten med mindre barn med utveckling till något på större allvar. Det kräver mer när man gått till Hockeyallsvenskan och då finns det nog andra som är mer lämpliga.
Känslosamma dagar
Det märks att det är känslosamma dagar för Lars Juneskog. Ett långt lärarliv passerar förbi. Genom åren har han varit lärare för så många ungdomar.
– Det är tusentals. Jag har haft någonstans mellan 200 och 250 elever per läsår. Det kanske är allt från 25 till 75 elever att göra bedömningar på och försöka hitta en rättvis del på varje nytt läsår. Det är inte jättelätt.
Du är såklart väldigt igenkänd bland alla elever du haft. Sedan kanske du inte minns alla. Hur är det?
– Vissa kommer fram och pratar, men en del är väldigt blyga. Jag kanske inte känner igen dem efter fem eller tio år. Men någonstans är det ju så att vissa känner man till och vissa inte. Det är väldigt roligt när det stannar folk och pratar. Jag träffade någon jag hade för 22-23 år sedan på Ikea i Linköping och som kommer fram och pratar. Det är roligt.
Känner man då att man har betytt något och att man haft inverkan som lärare?
– Ja, alltså... Mentorseleverna träffar man mer och har ansvar för. Har man ett pass i veckan, så är det svårt att hitta vägar med flera som behöver det. Det finns för lite tid. Det är någon ny klass som kommer. Jag hoppas att jag har hjälpt eleverna så mycket de behöver. Vissa har jag tagit mer tid för att hjälpa, så att de ska klara av kursen.
Hur tror du eleverna generellt minns dig?
– Nej, jag vet inte. Det är nog så att man är en lärare i mängden för många. Man har träffat på många genom åren som stannat upp, diskuterat olika saker och det är alltid roligt. Man känner sig som en topprofil och lärarlegendar. Du vet hur rubrikerna är nuförtiden, säger Lars Juneskog skämtsamt.