Jag kan bli knäpp av prylar. Kan få tuppjuck på att de ständigt ligger ÖVERALLT och börja sukta efter ett compact living-liv i en sån där bostadsvagn (nej inte boskapsvagn, BOSTADSVAGN) eller bara flytta ut i skogen och endast äga en kniv, ett metspö och en trosa av renskinn. Prylar är som parasiter, de tar min tid. Först tar de tid att leta reda på, tid att jämföra, tid att handla, tid att städa undan, och slutligen tid att rensa ut.
Det är som att sakerna i hemmet vaknar upp om natten och förökar sig och sedan bara blir fler och fler tills de plötsligt anfaller i grupp. Det kommer in saker i vårt hus konstant. Från en morbror som flyttrensat, en syster som städar bland kusinernas kläder, en mamma som varit på Erikshjälpen. Det är som att man tävlar i gamla 90-talsprogrammet Kannan och ständigt måste väja för allt skräp och försöka fånga guldkornen när de kommer.
*
Läste en text av bloggaren Underbara Clara om det här med deltidsjobb, och om mysteriet att det är så pass ovanligt trots att det är en ganska stor del av befolkningen som skulle ha råd med det.
Varför är det så? Är det för att vi till hälften består av Joakim von Anka och vill spara allt som någonsin kommit i vår väg i en gigantisk silo? Eller är det för att vi älskar själva inhandlandet av saker? Är det för att vi inte ens har reflekterat kring att det finns alternativ till heltidsjobb? (Och ja, jag vet att alla inte har råd med det, men somliga har det och fortsätter ändå harva på och önska sig fler timmar på dygnet varje födelsedag.)
*
Så vi säljer vår tid för att tjäna pengar för att köpa saker för att sedan ta av vår tid till att förvalta sakerna, ta av vår tid till att städa sakerna, putsa sakerna, förvara sakerna, och slutligen ta av vår tid för att rensa bland sakerna.
Och så står vi där med en massa saker, men ingen tid. Vilket kan vara ångestdämpande på sitt sätt eftersom att det då inte finns någon tid till eftertanke och reflektion, men skapar inte sakletandet mer ångest än det dämpar? Jag har nyligen konstaterat att vi i vår familj, med två små barn, i princip endast bråkar med varandra just under stressiga situationer. Ni vet
”Kom, nu måste vi borsta tänderna.”
”Men jag måste göra klar min pärlplatta.”
”Men vi måste borsta nu. Annars blir jag sen till jobbet. Hallå? Hallå?! Kom då!”
”Men jag måste göra klart min pärlplatta!”
”Älskling, vi måste gå nu! Annars blir mamma sen till jobbet och mammas chef blir arg och då kanske mamma inte får ha kvar sitt jobb och då får vi inga pengar och då kan vi inte köpa julklappar till dig!”
*
Stressen är arseniken i familjestämningens ärtsoppa. Alltså är tid värt mer än saker här hemma.
Även om årets julklapp är stormköket tycker jag att det är dags att minska på stressen och köpa oss tid som julklapp istället. Varför inte redan nu på Black Friday? Miljövänligt är det också.