I måndags tog Jon Klassen emot årets Astrid Lindgren Memorial Award av Kronprinsessan Victoria vid en ceremoni på Konserthuset i Stockholm. Det är världens största pris för barn- och ungdomslitteratur med en prissumma på fem miljoner kronor.
Den prisade, kanadensiske barnboksförfattaren och illustratören har nu varit på besök i Astrid Lindgrens hemstad Vimmerby i två dagar. Han besökte Astrid Lindgrens Värld och Astrid Lindgrens Näs i går och Astrid Lindgrens skola i dag. Han fick bland annat möta och svara på frågor från både mellanstadie- och högstadieelever på Astrid Lindgrens skola. Det blev ett samtal om hans författarskap och konstverk, vad priset betyder för honom, vad han ska göra med pengarna och vad han upplever för skillnader mellan Kanada, USA och Sverige.
"Trodde först att det var ett fejksamtal"
Jon Klassen beskriver priset som "mind-blowing" och berättar att det känns stort att få stå bredvid andra vinnare.
– Det förvirrar mig lite. Jag tycker att det är så stort att stå bredvid alla de andra vinnarna, veta om deras arbete och tänka att jag själv står bredvid dem. Jag är inte van vid det än, säger Jon Klassen.
Han hade precis lämnat barnen i skolan och befann sig hemma i sin trädgård i Los Angeles när han mottog beskedet.
– Jag var så förvånad och visste inte vad jag skulle säga. Jag insåg att hela juryn väntade på att jag skulle säga något så jag försökte säga något, men jag var mållös. Jag tror att jag gjorde ljud istället för att säga ord. Jag var så chockad och trodde först att det var ett fejksamtal. Jag visste inte vad det var. Jag plockade upp telefonen, var väldigt misstänksam och sa ”vem är det här?” och ”vad händer?”. Efter en stund insåg jag vad det var, men när jag såg numret visste jag inte vad som hände, säger Jon Klassen.
Jon Klassen noterar att priset skiljer sig från vanliga bokpriser som oftast ges för en specifik bok.
– Om det finns priser för böcker är det många gånger, enligt min erfarenhet, så att man får det för en specifik bok – en bok som du har skapat och som juryn gillar. Här är det inte för det. Det här är för ditt arbete och du tänker inte på ditt arbete så ofta. Det har pågått i många år och du samlar dem inte i din egen hjärna på det sättet. Detta pris hedrar ditt arbete över många år och det är svårt att greppa. Jag är nyfiken men också nervös för att ta reda på juryns specifika motivering, säger han.
"Ser ut som det gjorde när jag växte upp"
Pristagaren är ännu osäker vad han ska göra med pengarna då beskedet kom för bara några veckor sedan. Pengarna ses som ett "säkerhetsnät" som erbjuder en viss "frihet" i det kreativa arbetet. Det minskar den ekonomiska pressen att varje projekt måste tjäna pengar och uppmuntrar till att prova nya saker och vara mer experimentell.
– När du arbetar kreativt och när du arbetar för dig själv finns det den där spänningen på jobbet att tänka ”jag vill gilla jobbet och jag vill göra bra böcker, men jag måste också tjäna pengar”. Du måste betala hyran och du måste sätta dina barn i skolan, kläder, mat och sånt. Det finns lite mer frihet nu och ett säkerhetsnät, åtminstone ett tag innan vi bestämmer om det finns något att spendera pengarna på. Nu i dagsläget gör det mig väldigt exalterad för jobbet eftersom jag vet att jag kan prova nya saker.
Jon Klassen, född i Kanada och numera boende och arbetande i USA, upplever en oväntad känsla av hemhörighet i Vimmerby.
– Jag älskar Vimmerby. Det är så vackert. Det ser ut som det gjorde när jag växte upp och det är väldigt konstigt. Sverige ser såklart annorlunda ut och folk är lite annorlunda, men inte mycket. Jag känner mig mycket mer som jag växte upp här än vad jag gör där vi bor i dag.
Han har varit i Sverige i ungefär en vecka och åker hem om två dagar.
– Jag kommer tillbaka några gånger till i år. Jag är väldigt exalterad och vill lära känna landet bättre.
"Viktigt att han kommer hit"
Pixie Samuelsson, Yara Shalhoum och Eden Kidane var tre av högstadieeleverna som hade ett samtal med Jon Klassen på onsdagsförmiddagen.
– Det var kul att prata med en engelsktalande författare. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid som han sa att skriva böckerna, säger Eden Kidane.
– Det var väldigt roligt. Det vi var nyfikna på att veta fick vi reda på. Jag var nyfiken på vad han ska göra med pengarna och hur lång det tar honom att skriva böckerna, säger Yara Shalhoum.
– Det är kul och viktigt att han kommer hit och att traditionen lever kvar, säger Pixie Samuelsson.