Innan Lina och Johannas dotter Majken kom till världen i slutet av sommaren gick år efter år som fylldes av plågsamma behandlingar, otaliga vårdbesök och en vardag där allt kom att kretsa kring längtan och kampen för att få bli föräldrar. För någon som inte varit i processen är det svårt att förstå hur otroligt mycket tid och engagemang som krävs för de par som får kämpa länge. Vardagen kretsar kring och får pusslas ihop efter sprutor, mediciner, vårdbesök och telefontider. Johanna och Lina skojar om att de inte bara blivit mammor, utan också fullfjädrade fertilitetsläkare på köpet.
Nu vill de berätta sin historia. De hoppas kunna bidra till att sprida kunskap kring ofrivillig barnlöshet och berätta om hur det var för dem att se på när vänner och familjemedlemmar fick barn efter barn, medan de själva fick vänta och kämpa i många år.
Träffades på Gotland – visste tidigt att de ville ha barn tillsammans
Johanna, som kommer från Gamleby, och Lina träffades när de båda läste till fotografer på Gotland 2012. Som samkönat par visste de givetvis från början att de skulle behöva ta hjälp av vården för att bli föräldrar, men anade inte hur lång och tuff kampen skulle bli innan drömmen blev verklighet.
– Vi bodde i Stockholm när barnfrågan blev allvarlig och vi började kolla upp alternativ för oss. Det är mycket man behöver ta reda på, juridik och så vidare. Det är väl en slags myt att om man är två tjejer så åker man ned till Danmark, inseminerar sig och så blir det barn. Men för de allra flesta är det inte så enkelt. Och något det heller inte pratas om är att man kan få landstingsfinansierade försök, förklarar Johanna.
Det var med en pirrig förväntan som de satte i gång processen på Huddinge sjukhus, och gjorde det som så många andra med den självklara inställningen att de snart skulle få välkomna ett barn till världen.
– I det läget var vi som så många andra såklart hoppfulla och tänkte att det här ska väl lösa sig.
Var säkra på att ”plussa” på första försöket
Ett år efter att de tagit kontakt med vården, efter väntetid och utredningar blev det så dags. Lina, som var den som skulle bära barnet, gjorde test för att pricka in ägglossningen, och när det var dags gjordes en första insemination.
– Vi gjorde en insemination, och gick hem och tänkte ”Yes, vi är gravida!”. Vi hade precis sett ett annat par på Instagram som plussat på sin första insemination och vi trodde att det skulle hända oss också.
Riktigt så blev det alltså inte. Det skulle ta ett par misslyckade inseminationer till innan Johanna och Lina, som nu började bli pålästa när det kommer till fertilitetsbehandlingar, sade stopp och bad om att få gå över till IVF-försök i stället. De hade fått reda på att Lina har PCOS, en relativt vanlig diagnos som kan göra det svårt att bli gravid på naturlig väg.
Lång process inför IVF
En ny fas i processen inleddes och försök med IVF-behandling påbörjades i stället för paret. Psykiskt och fysiskt påfrestande hormonbehandlingar med sprutor i magen för Lina varje dag, smärtsamma ”äggplock”, där en läkare plockar ut ägg från äggstockarna med en lång nål för att befrukta dem på utsida, bakslag och fysiska åkommor – allt gjorde processen psykiskt påfrestande för både Lina och Johanna. Ändå fanns hoppet där, att den här gången ändå skulle fungera.
Efter två vändor med IVF och många misslyckade försök att få äggen att växa i Linas livmoder blev det till slut sommar år 2018 och Lina blev gravid för första gången.
Ett litet embryo stannade i livmodern och hoppet tändes. Flera år hade gått sedan de påbörjade processen, och glädjen var förstås oerhört stor. Den skulle dock inte vara länge, för efter bara några veckor blev det tydligt att de drabbats av missfall.
Och fler missfall skulle det bli. Tidigt i graviditeten varje gång, som längst till vecka nio. En obeskrivlig sorg varenda gång.
Bitterhet och jobbiga känslor – ”Svårast när det kommer så nära”
Det var en oerhört tung tid. Runt omkring fick vänner barn. Familjemedlemmar fick barn, och hur mycket de än försökte så var det svårt att glädjas för andras skull.
– Det väckte en enorm bitterhet hos mig, Man såg sina kompisar som väntade andra eller tredje barnet, och kände att man blev bitter och missunsam mot dem, berättar Lina ärligt om de svåra känslorna.
– Det är svårast när det kommer så nära, fyller Johanna i. Är det någon på Instagram kan man ducka och avfölja, men när det kommer till ens familj eller vänner, då har man inget val. Man vill vara med de personerna, men det gör så fruktansvärt ont. Alltifrån julaftnar till födelsedagar där man känner att man inte orkar mer.
Att prata med familj och vänner och förklara att man mår dåligt och tycker det är jobbigt tror Lina och Johanna ändå är viktigt. För att orka med berättade de en bit in i processen för sina familjer vad de gick igenom, men bad att inte behöva få frågor om det.
– Vi sa att vi berättar när vi har något att berätta. Det är jättejobbigt och vi orkar inte få en massa frågor.
Lina blev sjukskriven i perioder. Det var tungt helt enkelt, och kroppen sa ifrån både fysiskt och psykiskt. För Johanna yttrade sig känslorna på ett helt annat sätt, och hon tror att det är vanligt att det blir så för partnern som inte fysiskt ska bära barnet.
Hur klarar man en sådan här process, undrar jag. Hur hittar man orken att fortsätta?
– Det gör man inte egentligen. Jag har kraschat så många gånger, och för dig kommer det nu, säger Lina och vänder sig mot Johanna.
– Ja det kommer efteråt på mig nu. Vi fick så olika roller utan att vi valde det. Enligt WHO klassas ofrivillig barnlöshet som en sjukdom, och det är ett av de värsta trauman som man i en parrelation kan gå igenom. Jag stängde av och ville bara få saker att fungera. Skötte det praktiska. Jag blev mekanisk på något sätt som jag inte riktigt kände igen mig i, svarar Johanna.
– Vi har fått så olika frågor också. Jag har fått frågan om hur jag mår och fått höra att det måste vara så jobbigt för mig, säger Lina. Det har inte funnits så stor förståelse från vare sig sjukvård eller personer runtomkring att Johanna mår lika dåligt. Hon har också förlorat barn när vi fått missfall.
– Jag vill även tala lite för heteroparen här, för hur många män står inte vid sidan av och får höra ”stackars henne, hon måste må så dåligt”, när han också mår väldigt dåligt? lägger hon till.
Tänkte ni någonsin tanken att ge upp?
– Ja, visst. Men vi har hela tiden landat i att vi inte kan göra det. Många beskriver det här, att man ger sig inte förrän man är i mål. En del kommer inte i mål, men då är det andra faktorer, som åldern till exempel som sätter stopp. Så länge man inte står inför den problematiken så är de flesta beredda att gå hur långt som helst. Donationer i Ryssland kanske, och sedan en större, och större process. Folk skickar till och med sitt mensblod till Grekland för att analyseras.
Huspengarna gick till nya försök i Danmark
Åren gick. Hoppet tändes och släcktes, och till slut var de landstingsfinansierade försöken slut. Snart bestämde paret sig för att satsa de pengar de sparat för ett husköp på nya försök på privat klinik i Danmark.
Snart efter att de påbörjat processen i Danmark fick de en helt ny typ av utmaning. Pandemin lamslog världen, och gränserna stängdes samtidigt som Johanna och Lina hade en uppsättning befruktade ägg i frysen i Danmark.
– Vi kände bara att vi måste få hem de där äggen. Så vi hittade olika forum på nätet där andra par i samma situation hjälptes åt och informerade om läget vid gränsen varje dag. ”Hur ser det ut idag? Vad behövs för att komma över?” kunde folk fråga där eftersom läget då ändrades från dag till dag.
Det blev flera oroliga resor till Danmark, med läkarintyg från kliniken att visa upp vid gränsen, covidtest, munskydd och visir.
”Ibland försöker par i år efter år...”
Den 7:e december år 2020 åkte de båda till Danmark för att göra ett andra försök att sätta in ett ägg.
– Det var en barnmorska där som tog oss i handen och sa att ”Ibland försöker par i år efter år, och det går bara inte. Men så plötsligt går det utan att man kan förklara varför.”
Några veckor senare, strax innan jul, lyste två streck på en teststicka. Det var det trettonde försöket för de blivande mammorna, och embryot som stannade i Linas mage var Majken. Tretton försök, hundratals sprutor, läkarbesök, flera missfall, femton resor till Danmark, många tårar och sex långa år tog det. I augusti 2021 föddes Majken.
– Det har varit så många år där framför allt ovissheten varit svår. Hade vi vetat på första försöket på Huddinge sjukhus att det skulle resultera i Majken så här många år senare, så hade man kanske kunnat se det på ett annat sätt – att nu gör vi det här i väntan på Majken. Men man vet inte hur lång väntan är, eller om det överhuvudtaget någonsin ska bli något barn.
”Man har ingen aning om vad andra kämpar med, så bara strunta i att fråga”
Både Lina och Johanna har efter att Majken kom båda varit flitiga med att dela med sig av sina erfarenheter på sociala medier, och ser det som en uppgift att göra folk mer medvetna om hur man pratar med par, och för den delen även singelpersoner, om barn. I all välmening är det många som snabbt frågar nya bekantskaper om de har barn, eller frågar någon de känner om det inte är dags för barn snart.
– ”Nu tickar klockan”, eller ”Är ni inte sugna på en liten?” är frågor som kan vara oerhört tunga och sårande för den som kämpar. Man har ingen aning om vad andra kämpar med, så bara strunta i att fråga sådant, säger Lina.
Nu ser vardagen helt annorlunda ut för den lilla familjen. Sprutor och läkarbesök är utbytta mot blöjbyten och vaknätter samtidigt som paret försöker landa och få ordning på känslorna efter så många år av kamp. Majken, som snart blir sex månader, är på vippen att lära sig krypa och familjen bor återigen på Gotland, där allt började.