Våren 1966 gjorde Christina Karlsson sitt första arbetspass på Apoteket i Vimmerby. Det var ett annat samhälle och en helt annan verklighet då.
Den 15 april 2026 gick Christina Karlsson till samma arbetsgivare och sedan den allra första dagen har det gått 60 år. Något närmast unikt.
– Det är lite overkligt måste jag säga. Jag har ju jobbat hela tiden och det är lång tid. Min man säger det ofta. Oftast är det ett par dagar i veckan numera, men ibland vid sjukdom eller semester så blir det mer. Nu har jag fått börja åka till Ica Maxi i Västervik och till Gamleby också och jobba där, berättar Christina Karlsson när vi träffas i personalrummet på Apoteket Hjärtat i Vimmerby den här speciella dagen.
2013 gick hon i pension. Det hade hon längtat efter, men pensionärslivet höll inte länge.
– Då skulle jag sluta och det hade jag bestämt mig för. Jag var varuansvarig då och hade hand om allt lager och allt som kom in. Jag hade himla mycket att göra, så det kändes skönt att sluta. Men det varade inte länge. Det dröjde inte lång tid förrän de ringde och frågade. Sedan har jag hållit på. Under pandemin fick jag vara ledig ett tag, men annars jobbar jag. Jag har ju svårt att säga nej också.
Ingift moster blev viktig
Hennes resa kunde ha tagit flera andra vändningar.
– När jag gick i skolan tänkte jag först att jag skulle börja inom vården. Men min ingifta moster jobbade här på Apoteket och sedan gifte hon sig med min mammas bror och de flyttade till Lindesberg. När de var hemma och hälsade på så älskade jag deras collie och fick följa med dem hem. Jag tillbringade nästan alla sommarlov där sen och åkte tillbaka först dagen innan jag skulle börja skolan. Jag var hos dem hela tiden. Det var då jag visste att jag skulle bli apotekstekniker.
Den ingifta mostern, som var född 1928, finns med henne fortfarande.
– Hennes namn står kvar i en gammal anställningsbok här, säger hon och försöker hitta den.
Men det fanns fortfarande utrymme för att det kunde ha blivit något helt annat. Efter realexamen sökte hon till både Örebro och Linköping.
– Jag hörde ingenting och min mamma jobbade på EPA som det hette då. Så jag skrev kontrakt på EPA, men sedan kom jag in i Örebro och då fick jag gå in och fläcka det. Det var bara fyra mil till Lindesberg från Örebro och jag bodde på ett elevhem. Min man, som jag träffade 1965, är från Gullringen. Hade jag inte träffat honom hade jag nog blivit kvar i Örebro. Jag trivdes där och det är en trevlig stad, säger hon men betonar samtidigt att hon aldrig ångrat livsvalet.
Yrket ett helt annat i dag
Apoteket låg på Norrtullsgatan när hon gjorde sin första dag för 60 år sedan.
– Då var vi cirka 25 anställda och allt var väldigt annorlunda.
Initierat börjar Christina berätta om en helt annan värld mot dagens.
– Vi hade ett labb och farmaceuterna blandade de flesta medicinerna på plats och vi fick röra salvor och trilla piller. Oljepiller var det värsta. Jag är så varm om händerna att jag alltid fick ha en kran med kallvatten på. Man hade en liten våg som hängde över fingret och så fick man väga upp influensapulvret. Ett var med kinin och ett utan. Man fick blåsa upp med något som liknande en sådan där du blåste luftmadrasser med för. Sedan fick vi lägga pulvret i små papper, vika ihop och lägga tio i varje, liten påse. Det var jättepilligt.
– Nu är det på ett helt annat vis. Nu handlar det ju bara om att sälja egentligen.
Vad tänker du om att du fått vara med om hela den här förändringen och utvecklingen?
– Det är jätteroligt egentligen. De jag jobbar med har aldrig varit med om det. Det är fortfarande problem och krämpor, men det var mer av ett hantverk förr. Nu kan alla själva googla och vet i regel vad de ska ha. Förr fick vi ju inte ha någon merförsäljning. Det enda var när vi sålde ögonvatten och fick ge förslag om en ögonbadskopp. Annars fick vi inte, nu är det tvärtom. Man törs knappt säga det, men det kallades ju droger förr och det finns ju inte i dag. Det har utvecklats otroligt mycket.
Haft minst tio chefer
Christina Karlsson har varit med på flera flyttar med Apoteket. Den "gamla Zooaffären" blev det efter Norrtullsgatan och vid millenieskiftet gick flytten till de nuvarande lokalerna.
– Jag har alltid haft bra arbetskamrater och jag har trivts jättebra. Sedan förstår jag att det här är väldigt ovanligt i dag. Ungdomar byter jobb och det gör man väl för att trissa upp sin lön, men för mig har den tanken aldrig funnits.
Hur många arbetskamrater hon haft genom åren går inte att räkna.
– Nej, det är mängder förstås. Jag vet inte hur många. Jag har sett väldigt många chefer komma och gå i alla fall.
Hur många chefer har du avverkat?
– Minst tio. Så många är det. Något som är otroligt är att vi var 25 när jag började och nu är det kanske åtta. Det är stor skillnad.
Aldrig skrivit ett cv
Hon har aldrig någonsin skrivit ett cv i hela sitt liv.
– Jag har aldrig haft ångest inför att gå till jobbet. Jag behövs tydligen fortfarande, eftersom de ringer mig.
Hon tycker att apotekstekniker är ett bra yrke och är väldigt glad över att Campus nu börjat med en sådan utbildning.
– Det behövs verkligen, säger Christina, som får sägas är en bra ambassadör det här jobbet.
"Känner igen mig"
Datoriseringen är förstås också något hon har upplevt hela vägen och som påverkat mycket.
– När det började kände man att man inte ville vara med mer. Det har bara varit att hänga med och numera är allt på datorn. Nu går det ju automatiskt det man förr behövde göra manuellt.
Många kunder ser förstås Christina som en naturlig del av Apoteket i Vimmerby. De äldsta kunderna hon hjälpte var födda på 1800-talet och nu hjälper hon personer födda i början av 2000-talet.
Det är naturligtvis hisnande.
– Det är många äldre kunder som tycker det är skönt att de känner igen mig. Det är kunder jag har haft i decennier och de flesta känner igen mig. Jag tror att många äldre känner sig trygga med det.
Hur länge kommer du bli kvar då?
– Jag vet inte. Så länge jag orkar och tycker det är roligt sa jag till någon annan. Det kommer en dag när jag inte är här, så är det ju.
Känns det lite läskigt?
– Jag kommer sakna det. Jag är van att gå hit och äldre kunder tycker nog att det är skönt så länge jag är här. Vissa saker får jag läsa in mig på varje år nu, så att jag håller mig ajour.
Blev uppvaktad förra året
Christina Karlsson har sommarstugan nära och kan då även åka in och jobba på semestern. Det enda som gör att hon säger nej till att hoppa in är om barnbarnen kommer hem från Jönköping.
– Jag sitter aldrig still hemma heller. Jag älskar att läsa, men det gör jag om nätterna. Ska vi göra något särskilt åker vi ju iväg, men annars är det vattengympan som är helig och om barnbarnen kommer hem. Annars kan jag inte säga nej. "Har de mycket att göra?" tänker jag då. Man är nog lite arbetsskadad och det sitter så inpräntat. Ungdomen i dag kanske inte tänker så.
Själva uppvaktningen skedde inte nu på 60-årsdagen den 15 april. Det skedde redan förra året.
– Jag har aldrig blivit så lurad. Chefen sa att det var ett informationsmöte en kväll efter jobbet. Nu efteråt har jag förstått varför hon frågade så ofta om jag skulle komma. Jag sa till gubben att jag skulle vara hemma inom en halvtimme, men sedan när jag kom hängde det ballonger här. Det var massor med folk och jag blev grundlurad verkligen. Det var jätteroligt.
Gör vi om det här om tio år?
– Nej, det tror jag inte. Det klarar jag nog inte, men hade du frågat mig det här för tio eller 20 år sedan hade jag inte heller trott det här. Jag har själv aldrig hört om någon som jobbat 60 år och det är nog unikt.