"Min gymnasietid"
Efter att ha läst insändaren "Sanningen bakom Vimmerby gymnasium” känner jag mig förtvivlad. Mina år på Vimmerby gymnasium var komplexa. Jag var en av eleverna som studerade mitt under COVID-19 pandemin. Det var mycket som förändrades under den tiden, både i skolan och utanför. Att de missgynnsamma förändringarna fortfarande finns kvar, och
påverkar studenter, gör mig fundersam om skolan vill förbättras och återgå till en skola med elevinflytande och respekt.
Något jag minns tydligt och fortfarande kan grubbla över är prioriteringarna och tomma svar på ett enkelt varför. En gång per år sker något som heter miljödagarna. Där får många elever möjlighet att arbeta med montrar kring viktiga miljöfrågor och ställa ut det i skolans miljöer. Redan under min tid på gymnasiet såg jag en tydlig indelning vilka som kämpade och respekterade de fåtal lärare och elever som brann för dessa dagar.
Detta var något som jag verkligen såg fram emot när jag började studera på Vimmerby gymnasium, då jag värnar om miljön. Under mitt första år, när dessa dagar skulle hållas, ville jag gärna ta del av det, dels då det är ett väldigt viktigt ämne och dels för att visa uppskattning för det hårda jobbet och engagemanget som ligger bakom det. Jag, och flera, ville vara med på invigningen men blev nekade med ett blankt nej av våran lärare. Jag frågade varför och fick ett därför tillbaka. Jag förstår inte varför en förklaring är så svårt att ge till elever, vad som ligger bakom dessa korta svar och om det finns en rädsla att göra felsom lärare. Alla motgångar som redan existerar innan en fråga ställs och alla svar som redan är satta.
Det som försvann under pandemin har inte kommit tillbaka trots att eleverna kämpar. Jag var medveten om att festkommittén inte kunde hålla i tillställningar under pandemin, men att det inte får stöttning till att arrangera evenemang för gemenskap och sammanhållning utanför skolan känns lustigt. Gymnasietid är en tid att må bra, växa i sig själv, få kunskap och vara omgiven med kompisar och inspirerade lärare.
Jag har haft samtal med några elever som studerar på skolan nu och som kämpar för sin gymnasietid, men blir bemött av en ledning med känsla av hån och korta svar. Hur ska en skola fungera om det alltid kommer finnas ett vi och dem?
Gymnasietiden
När jag läser insändaren kände jag genast en familjär känsla tillbaka i kroppen, bemötandet från personal, framförallt skolledning, som får en att känna sig förminskad. Det gör mig minst sagt bekymrad och efter att varit hemma över julen och träffat elever som pratar om samma problem som jag själv upplevde,när jag började på gymnasiet för nästan 10 år sedan, måste jag belysa hur länge problemen funnits med till stor del samma skolledning.
Under min tid på gymnasiet kämpade man i konstant motvind så fort skolledningen var inblandad. Att få till ett givande samtal med dessa personer var som att jaga vind. Oftast gick man direkt till berördas kontor och försökte få en dialog kring det
aktuella problemet vilket, om man hade tur, resulterade i att man bokade in ett möte med berörda och klassen för att få en chans till elevinflytande. Någon dialog skedde dock aldrig; antingen togs besluten innan mötet eller möttes man av “vi förstår”
alternativt ingenting alls. Att få en motivering eller förklaring var dödfött. Inte bara var detta frustrerande, utan också oerhört förminskande när man hade en förhoppning att vuxna ska lyssna och värdesätta en åsikter. Tre situationer ligger kvar i minnet
som speglar vad jag påstår.
Vår klass blev slumpmässigt utvalda att delta i pulsprojektet, vilket innebar att två dagar i veckan, utöver ordinarie idrottslektioner, starta dagen med fysisk träning för att komma upp i en viss pulsnivå. Vi försökte komma med feedback och åsikter hur man kunde förbättra projektet, (mer tid att byta om efter, frivilligt för alla elever på skolan m.m) men möttes med radiotystnad. Den andra klassen struntade helt i att dyka upp och plockades då bort från projektet. Då majoriteten ställde upp i vår klass,trots protester, resulterade det i ogiltig frånvaro om man uteblev. Vad för signaler sänder det?
När det var dags för studenten fick vi till oss att utspring inte längre skulle ske från Kulturskolan utan från (b-huset?), den vackra betongkuben som leder ut till dem iögonfallande stenplattorna. Vi försökte återigen att få något svar till varför, och hörde inte ett knyst. Det krävdes att vår klassföreståndare kontaktade skolledningen för att få gehör. Återigen kände man sig förminskad när det dög att svara när en “riktig” vuxen anropade.
Verksamhetschefen skulle då träffa vår klass, som åsikt till stor del representerade hela årskullen. Att kalla det möte är att sminka en gris då det hela varade i 10 minuter där verksamhetschefen efter att ha lyssnat på våra åsikter och argument
svarade något i stil med; “tråkigt att ni känner så, men det är redan beslutat” och lämnade därefter.
Det här bemötande gjorde även att undervisningen blev lidande. Vi fick under ett åren nyexaminerad lärare i ett enskilt ämne. Pedagogiken var minst sagt bristande(över 70% fick underkänt första provet), men det stora problemet var spydiga kommentarer och hånfulla skratt när man frågade efter hjälp eller inte förstod. Återigen, radiotystnad när vi försökte lyfta problemen. Tillslut gick inte kritiken att ignorera längre, och en extra lärare tillkom någon gång i vecka som skulle hjälpa till i
undervisningen 6 månader in i kursen.
När vi tog studenten var inte den läraren kvar, men vad hjälper det när en hel kurs, och viktiga meritpoäng, var bortkastade. Det är fullständigt oacceptabelt att hantera personalproblem genom att försöka sopa det under mattan, framförallt när det handlar om beteende som att dumförklara och förlöjliga elever som gör sitt yttersta. Att lyssna på elever var inte något som gjordesmed avsikten att ge elevinflytande, utan endast för att checka av en ruta på ormuläret. Så får det inte vara.
Nu kan man kanske fråga sig varför vi, eller framförallt jag, inte lyfte detta offentligt när vi själva var elever på gymnasiet. Det hela blev trivialiserat, och som tonåring vill man inte upplevas som stereotypen av gnällig och självcentrerad. Det i kombination med att pandemin kom intågandes sista terminen gjorde att det kändes hjälplöst. Frågan är därmed inte om kritiken är berättigad, utan hur länge samma mönster ska få fortgå utan att någon tar ansvar. När samma problem vittnas om av elever med nästan ett decennium emellan, och under till stor del samma skolledning, är det inte fråga om gnälliga tonåringar utan djupt ingrodda problem.
Elevinflytande får inte reduceras till en ruta att checka i på ett formulär. Det kräver ödmjukhet, ansvarstagande och vilja att lyssna. Allt annat riskerar att underminera både tilliten till skolan och respekten för de elever den är till för.
Bekymrad f.d. elev på Vimmerby gymnasium.