Cookies

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av Dagens Vimmerby. Genom att använda Dagens Vimmerby tjänster godkänner du detta. Här kan du läsa mer om cookies.Jag förstår, ta bort detta

Annons:

Annons:

Annons:

VECKANS FRÅGA

Vad tycker du om regeringens budget?

Svarsalternativ:

Jättebra
Okej
Dålig
Vet ej
RöstaSe resultat

Annons:

Mona Schiller drabbades av en hjärntumör och riktar nu hård kritik mot Västerviks sjukhus. Foto: Jakob Karlsson

DEBATT: Därför anmälde jag Västerviks sjukhus till IVO

Angående ett flertal IVO-ärenden med Västerviks sjukhus i fokus!

Annons:

Neurologen i Västervik visste om min hjärntumör sen mars 2011. Efter kontroll 2012 släppte hen “ärendet” helt och den fortsatte att växa utan någon kontroll. Många läkarbesök följde under åren fram till 2017, med oförklarliga symtom såsom känselbortfall, syn- och hörselbortfall, oförmåga att finna vägen till känd adress eller minnas namnet på enda barnbarnet, då mina farhågor om att “uslingen” (hjärntumören från 2011) i alla fall kunde ha vuxit och krävt plats i min hjärna.

Slutligen sommaren 2017 gick läkaren, efter min enträgna övertalning, med på att låta mig få ännu en hjärnröntgen. Jag fick stå på mig, kan jag lugnt säga! ….och jag hade tyvärr rätt! Den visade sig då vara 3,4 cm och inkräktade mycket på utrymmet i frontalloben.

*

Beskedet om tvingande, förestående operation på neurokirurgen i Linköping fick jag av en person som vikarierade för neurologen i Västervik per mobiltelefon i lunchrusningen och folkvimlet en solig augustidag.

Jag hade ju under fem års tid proppats full av försäkringar om att ingen fara på taket rådde, så beskedet kom som en veritabel chock. Därför bad jag att få träffa vederbörande ersättare på neurologen, vilkens namn jag aldrig tidigare hört och heller aldrig  träffat, vare sig före eller efter.

Han sa att det var omöjligt att få besökstid hos någon som var insatt i hjärntumörer på fem veckor, för att få förklarat för mig vad detta besked kunde innebära. Han skulle nämligen just gå på semester och ingen annan fanns tillstädes. Den ovissa väntan blev lång.

 *

Vänstersidig kroppsförlamning var min utsikt, om inte omedelbar operation kom till stånd, enligt kirurgen i Linköping.

Innan operationen blev ett faktum, 13 november 2017 hade tumören vuxit ytterligare, till storlek av ett hönsägg enligt kirurgen i Linköping och han bad mig att försöka orka anmäla den försummelse som skett under fem års tid till IVO, när Västerviks neurolog chansat på att den 1,6 cm relativt lilla tumören från 2011 aldrig skulle kunna växa eller ställa till bekymmer.

Hur mycket denna totala felchansning av neurologen i Västervik kostat mig, både kroppsligt, själsligt och ekonomiskt kunde jag skriva en hel bok om! Om jag orkade! Jag får aldrig mitt liv tillbaka och epilepsimediciner måste bli mina livsledsagare!

*

IVO-anmälan gjorde jag således på uppdrag av Neurokirurgen i Linköping, för att detta fatala “misstag” av Västerviks neurolog inte ska behöva upprepas för dem som kommer efter mig. Enligt neurokirurgen ska sådana mindre tumörer kontinuerligt följas i upp till fem års tid, först med halvårstäta kontroller, som kan glesas till årsvisa om ingen förändring kan skönjas på röntgen.

Vår neurolog tyckte det var nog med "kontroller" redan ett drygt år efter upptäckten!

Men även mer bekymmer för mig skulle följa. Min “ansvariga” neurolog i Västervik har konstant och i fullkomlig tystnad, vägrat mig besökstid och konsultation i drygt ett års tid, sen hen insett att jag IVO-anmält henne.

Hen skulle vara “min ansvariga neurolog” efter hemkomsten till Västervik, gällande diverse nya symtom och problem som har tillstött med bland annat epilepsi och upptäckt av kvarvarande tumörrest i hjärnan, med mera med mera. Kan det tydas som annat än ren hämnd?

*

Att stå utan eftervård och stöd från sjukvården, som till och med genom sin felbedömning/nonchalans/okunnighet varit orsak till att det behövde bli så stor operation, är rena rama psykiska tortyren! Hen har helt enkelt låtit bli att svara på mina meddelanden, mina brev och mina försök till telefonförfrågningar om behov av besökstid.

Som om jag alls inte finns till! 

Ärendet ligger nu på borden hos både IVO och Patientnämnden, så jag gör så gott jag orkar och kan för att även Västerviks sjukhus framledes ska tvingas in i fungerande rutiner och säkerställa att man har kunnig och ansvarstagande personal. Mitt liv är redan förstört, men det finns flera liv att vara rädd om! 

Med tanke på åtskilliga liknande ärenden som hamnat hos IVO, gällande Västerviks sjukhus och Region Kalmar, kan måhända kören som lovordar sjukhuset i alla väder, få en och annan “tupp i halsen i dessa påskens tider!

Mona Schiller

Annons:

Taggar i artikel

0 kommentarer

Lägg till ny kommentar

Kommentar *

Ditt namn*

Din e-post* (publiceras ej)

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons:

Annons: