I april visade vågen 138 kilo. För 190 centimeter långe Rasmus Svärd Wennergren som bor i Lindome utanför Göteborg var det alldeles för mycket. Rasmus, som tidigare hette Folkesson och är uppvuxen i Hultsfred, hade precis blivit pappa.
Någonting var tvunget att ske, kände 29-åringen.
– Det blev rätt självklart när grabben föddes. Jag kände att det måste till en förändring. Jag ville vara pigg och närvarande för honom. Jag ville kunna vara en rolig pappa som åtminstone kunde böja sig ned ordentligt i alla fall och även leka med honom, berättar Rasmus Svärd Wennergren, som tog de nya efternamnen efter bröllopet 2022.
I samband med att sonen Sam kom blev det mycket tid på sjukhus och det var redan då han påbörjade någon form av förändring i sitt liv.
– Min resa började i april 2023. Vi var på sjukhuset i cirka två veckor och då fick vi gå ut och gå promenader ibland. Jag och min fru turades om att lämna vårt lilla rum och efter ett tag kände jag att jag nog skulle ge mig ut och springa lite för att rensa tankarna. På den vägen fortsatte det när jag kom hem.
Kompisen Leif nyckeln
Lite senare under en dag på jobbet ringde hans kompis Leif till honom.
– Vi snackade om att det hade varit kul att göra någonting, kanske en Ironman. Han hade redan gjort det fyra gånger tror jag. Han sa bara "det kan vi göra" och jag tänkte väl inte att det skulle ske redan året därpå.
Men Rasmus registrerade sig, betalade anmälningsavgiften och tänkte – nu finns ingen återvändo längre.
– Då var det bara att börja träna ordentligt. Vid den tidpunkten hade jag aldrig sprungit en mil. Jag hade ingen cykel heller, utan körde lite spinningcykel på gymmet. Jag kände en kille på jobbet som var duktig på att simma, så han hängde med mig till simhallen och visade hur man crawlar. Sedan började jag köra själv med simningen och tyckte att det var skoj.
Därefter införskaffade han sig en egen cykel och började cykla till jobbet och på fritiden.
– När vintern kom fick jag cykla på en träningscykel hemma. Jag fortsatte också att springa på löpbandet på gymmet. Samma dag som vi pratade hade vi anmält oss till Ironman och så gjorde vi en liten plan för några andra tävlingar också. Så jag sprang Göteborgsvarvet tidigare i år och körde en simtävling som heter Ö till Ö.
Inte lätt med träningstimmarna
Med en nyfödd grabb där hemma var det inte hur enkelt som helst att få till träningstimmarna som behövs.
– Jag försökte träna så mycket som möjligt, men det var inte superlätt att få till träningen.
Hade du tränat mycket innan den här idén kom?
– Nej, jag tränade inte speciellt mycket förr. Det blev mest styrketräning men det lade jag av med när covid kom. Det var då jag gick upp ganska mycket i vikt.
Delade med sig på Instagram
Vågen stod som sagt på 138 kilo i april förra året. Målet att träna sig i form inför årets Ironman blev en resa för Rasmus, som han delade med sig av på ett nytt Instagramkonto vid namn "road_to_ironman_2024".
– Jag startade kontot direkt när jag började, men det var mest för min egen del först. Jag hade inga andra följare förutom min fru de två första månaderna, säger han och skrattar:
– Sedan kände jag att det kunde vara kul om andra tog del av det också. Så många av mina vänner följer mig nu. Jag hoppas att jag kan inspirera någon annan att verkligen göra det. Jag är ingen triatlet och har aldrig sysslat med det här tidigare, men det handlar bara om att vilja.
Med ett konto som andra följde fanns det heller ingen som helst möjlighet att backa från projektet.
– Det blev lite mer press på mig. Nu var jag tvungen att träna, annars kunde folk tro att jag låg på latsidan. Att delta i ett Ironman är ganska dyrt. Avgiften är inte billig, så när jag väl hade betalat den kunde jag inte få tillbaka pengarna. Jag kände att nu är det bara att göra det här.
Dags för mandomsprovet
Rasmus följde vågen och träningen vecka för vecka under resans gång.
– Varje måndag ställde jag mig på vågen. I början gick det klassiskt fort nedåt, men sedan blev det stilla. Då tär det lite psykiskt när man både tränar och äter bra, men vågen inte rör sig. Men så nästa vecka kunde jag ha gått ned det dubbla.
Så i lördags var det då dags för det stora mandomsprovet i form av Ironman i Kalmar. Triathlontävlingen som är en del av Ironmanserien innehåller drygt 3,8 kilometer simning, 180 kilometer på cykel och drygt fyra mils löpning.
– När det var dags stod vågen på 103 kilo. Det är en enorm skillnad från när jag började.
Rasmus tog sig också i mål. 15 timmar och 17 minuter tog det innan han kunde pusta ut.
– Det var en fantastisk upplevelse. Det är otroligt att få höra att man är en Ironman. Det var coolt. Jag hade ju hela min familj där och massa vänner som också var på plats. Det gjorde det ännu mer speciellt och det är människor som har supportat mig hela vägen. Ingen i min familj har tvivlat på mig.
Nu har det gått några dagar sedan den extrema tävlingen, men Rasmus känner sig faktiskt ganska pigg.
– Det var lite stelt i benen i någon dag. Jag känner redan i dag att jag vill ge mig ut och träna, så jag ska faktiskt iväg en sväng på lunchen. Jag trodde ju innan att jag skulle vara rullstolsburen efter loppet.
Vad känner du kring hela den här resan du har gjort?
– Det känns lite absurt på något sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men man tvivlar på sig själv många gånger. Ändå kör man på. Ibland har motivationen försvunnit, men då gäller det att ha disciplin, säger han och fortsätter:
– Det som kanske är det absolut bästa är att jag blivit pigg och glad. Det är stor skillnad jämfört med ett och ett halvt år sedan och det ger en stor boost. Jag vill verkligen tacka alla som har hjälpt mig, inte minst min kära fru och min son, men också alla som följt min resa på Instagram och visat sitt stöd.
Vill krossa sin tid
Han är inte mätt på utmaningar direkt och har redan planer för framtiden.
– Jag har faktiskt bestämt mig för att köra nästa år också. Jag tror nog det kan bli lite tävlingar på vägen dit också. Det handlar ganska mycket om att jag måste få ihop träningen och så. Jag vill spendera mycket tid med familjen, så jag måste noga planera träningen och så. Men det blir att cykla mycket till jobbet och även springa dit ibland.
Vad är målet nästa år?
– Det är att göra det ännu snabbare. Jag skulle vilja göra det under 13 timmar, men då får jag ligga i.