Det var våren 2015 som en enorm bomb briserade i Vimmerby. Ett stort antal landsbygdsskolor skulle läggas ned. Svaret från orterna blev unisont och massivt.
En namninsamling startades och cirka 2 800 krävde en folkomröstning. Det ursprungliga förslaget handlade om att lägga ned fyra skolor och två förskolor och blev ett av de mest omdebatterade i Vimmerbys politiska historia.
I det slutgiltiga budgetförslaget, som klubbades av fullmäktige i juni samma år, hade majoriteten delvis backat och då var det bara skolorna i Djursdala och Gullringen samt förskolan i Pelarne som var kvar.
Det hela landade i en folkomröstning och i februari 2016 var det dags. Folk i kommunen fick två alternativ att ta ställning till. Det handlade om att bevara de hotade skolorna och i stället hitta besparingar på annat håll inom skolans värld eller att lägga ned skolorna.
Tio år senare vet vi hur det gick. Det blev en jordskredsseger för att behålla den rådande skolstrukturen. En folkomröstning är något väldigt ovanligt och med tanke på tioårsjubileumet valde vår tidning att prata med tre av de personer som var allra mest involverade.
Kommunstyrelsens ordförande Micael Glennfalk, barn- och utbildningsnämndens ordförande Camilla Stridh och initiativtagaren till folkomröstningen Peter Fjällgård.
Trodde inte alls på folkomröstning
När det väl var dags för folkomröstningen hade Micael Glennfalk avgått, men den dåvarande moderattoppen minns förstås den här tiden väl.
– Tio år är länge sedan. Det var under mig förslaget, som kom från Birgitta Sahlin, kom fram. Nu har det gått tio år och vi ser att utvecklingen går åt det här hållet. Det föds färre barn och vi går mot mindre och mindre klasser. Då får man också behov av färre och färre byggnader, säger Micael Glennfalk.
Han menar att den boost som blev strax därefter har avtagit.
– Mycket berodde på invandringen. Nu har dessa barn blivit äldre och nu är det förskolorna man tittar på. En i Vimmerby har lagts ned och det lär väl tittas på kransorternas förskolor också. När man byggde Nybble vet jag inte hur det beräknades, man ville väl bli av med många baracker och det är lite knepigt. Med en förskola kan man bara se ett år framåt. När det gäller skolan kan man se sex år framåt.
Att det skulle bli en folkomröstning var inget det dåvarande kommunalrådet hade räknat med.
– Vi räknade inte alls med det. När det här kom och reaktionen blev så stor, så var det inget vi kunde neka. Ingreppet var ganska stort i många människors liv. Det ändrar rytmen och pusslet. Det var rätt att göra en folkomröstning och lika rätt att följa den. Sedan fattas inte politiska beslut med bakgrund i känslor. Ekonomi är en faktor och hur barn utvecklas i för små klasser eller grupper en annan. Man måste ta barnens skolgång i beaktande och alla vet hur viktig en skola är för en bygd. Det är inget snack om det.
Han ordnade folkomröstningen
Micael Glennfalk menar att framtiden visat att majoriteten hade rätt.
– Vi hade inte fel i vårt förslag och jag tycker inte vi gjorde fel som följde folkomröstningen. Konsekvenserna ekonomiskt blev dock stora för kommunen.
Du sa i en intervju med mig att en folkomröstning var som att kasta pengar i sjön. Vad tänker du om det citatet nu?
– Jag trodde så då, men det blev en stor majoritet i folkomröstningen. Det blev för massivt och vi kunde inte gå emot det. Då fick vi hitta andra sätt och rent pedagogiskt gjorde vi fel när vi gick ut i budgetarbetet. Vi skulle förankrat det mer kraftigt och tagit längre tid på oss. Jag var inte van att ta lång tid på mig för beslut, men i det här fallet hade en bättre förankring gjort att utfallet blev ett annat kanske. Nu ser man ju att vi hade rätt. Framtidsbilderna som tjänstemännen lade upp var rätt. Men ska man få igenom något sådant här så är kommunikationen jätteviktig. Här tvekade man på siffror och hade inte gjort de konsekvensberäkningar som krävdes. I eftertankens kranka blekhet skulle vi ha tvingat fram konsekvenssiffror på skolan.
Den som såg till att det blev en folkomröstning var Peter Fjällgård. Han hade då lämnat politiken och engagerade sig tidigt i frågan om skolornas framtid. Numera har han återvänt till politiken, men då var han endast en upprörd och engagerad Rumskullabo som ville bevara skolan.
– Tiden går fort, men jag ser att det har gått så här lång tid på barnbarnen. Det jag tyckte var den allra mest positiva effekten i det här arbetet var att alla orterna arbetade ihop. Vi hade Åke Hammarskjöld som höll ihop det i Tuna och Conny Gunnarsson som höll ihop det i Gullringen. Det blev ett nätverk som fungerade och där kommunikationen fungerade emellan orterna. Alla stod upp för alla och det var en väldigt viktig del, säger Peter Fjällgård.
Fick pepparkakor av barn
Just det här projektet, med att dra igång namninsamlingen som ledde till folkomröstningen, var det största han gjort, säger han.
– Det var väldigt mycket möten och mycket datatid. Jag lade väldigt mycket tid på det och jag har en del minnen. Jag minns överlämnandet vid den stora manifestationen, när vi lämnade över listorna. Jag minns att folk i Frödinge och även inne i Vimmerby drev på, även att de inte var involverade direkt i detta.
Peter Fjällgård har ett starkt minne från när skolorna räddades.
– Jag kommer ihåg att man firade med tårta, men mitt starkaste minne var att det kom flickor från Tuna skola, som var sju, åtta år, och gav pepparkakor till mig. Jag fick deras pepparkakor och det var häftigt. För mig var den bekräftelsen viktigast. Om barnen ger bort sin kaka då är det en uppmuntran eller ett kvitto. Jag har inte reflekterat så mycket, men det var en massa människor som gjorde det här tillsammans och går man ihop och drar åt samma håll, så går det att göra saker tillsammans. Jag önskar att vi kunde göra det mer i samhället.
Han tycker också att det är positivt att den här processen fick flera att engagera sig politiskt igen.
– Jag hade gjort fem år innan, men jag hade inte engagerat mig politiskt igen om inte många tyckte att jag skulle det. Både Lars Sandberg och Jacob Käll kom också med efter det här. När du hamnar på den politiska sidan igen så handlar det inte bara om en fråga. Då får du en helt annan ekonomisk insikt, men det här drog med sig en del nya människor till politiken och Sandberg sitter ju bland annat i BUN nu.
"Folkviljan visar att förslaget var fel"
Även att bara en av de enheter man till slut folkomröstade om – skolan i Djursdala – är kvar, så tycker Fjällgård att det var en av kommunens bästa investeringar någonsin.
– I stort sett allting fungerar fortfarande. De flesta skolorna är kvar och så har det blivit för någon eller några generationer till. Det är föräldrar och barn som har sluppit att resa.
Hur ser du på konsekvenserna som blev och att man fått skära ned inom skolan i Vimmerby?
– Bara för att man flyttat alla till Vimmerby är det inte säkert att man satt till mer resurser. Jag har egentligen ingen reflektion så. Jag tycker i efterhand att demokrati och folkvilja visar att förslaget var fel. Rent ekonomiskt, med tanke på interkommunala ersättningar, vet man inte förrän just den dagen det händer hur det blir heller.
En av skolorna och en av förskolorna det folkomröstades om har lagts ned redan. Vad tror du om skolornas framtid?
– Det ser tufft ut, det gör det. Men nu tittar man på det pedagogiska och att man måste kunna ha klasskamrater. Det blir det pedagogiska som får styra framåt.
"Blev ansiktet som höll igång nätverket"
Generellt ångrar Peter Fjällgård egentligen ingenting, men han känner inte heller någon stolthet över sin roll i processen.
– Vi var många som gjorde någonting och det är något man kan bära med sig. Barnens respons var viktig också. Det var för deras skull vi gjorde det här. Det jag kan känna är att Camilla (Stridh) fick ta mycket och fick fronta mycket. Hon hade inte riktigt stöttningen i majoriteten. Det kan vara det enda jag känner som inte blev bra. Camilla är en skicklig politiker och jag hoppas att hon kan komma tillbaka. Tittar jag på minussidan så var det hur hon drabbades. Det är det enda sorgliga. Men för barn och barnbarn är folk beredda att göra mycket. Annars ångrar jag ingenting. Många relationer sitter kvar som byggdes upp under den här tiden. Det stora jobbet gjorde invånarna, även om både Ingela (Nilsson Nachtweij) och Gudrun (Brunegård) gjorde mycket som politiker. Jag blev ansiktet som höll igång nätverket.
När rösterna räknades satt Peter Fjällgård, precis som undertecknad, på läktaren i Plenisalen och följde det som skedde.
– Jag vet att de skulle gå och dricka kaffe och då gick jag ned och frågade vilka röster som låg i vilken hög. Det var en stor skillnad och då insåg man vartåt det skulle gå. Samtidigt är en folkomröstning bara rådgivande och man visste inte förrän majoriteten bestämde sig för hur man skulle hantera den. Frågeställningen var också känslig.
Den fick väl du vara med och ta fram?
– Jag var inbjuden till det mötet och tyckte det var bättre att man bara fick rösta ja eller nej. Jag kunde inte påverka frågeställningen särskilt mycket. Det var majoriteten som avgjorde, men det här är detaljer i historien.
Var precis ny i rollen
Camilla Stridh hade tagit sitt första tunga politiska uppdrag efter att S och M gått tillsammans och bildat majoritet. Hon valdes till barn- och utbildningsnämndens ordförande, men hade då förstås inte en susning om vilket beslut som skulle hamna på bordet inte särskilt långt in på hennes ordförandetid.
– Jag var precis ny och hade ingen större erfarenhet. Jag hade varit engagerad tidigare också, men inte alls haft någon framträdande position. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte klev av tidigare. Det kändes inte alls bra, men jag minns inte hur jag resonerade kring det då. Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha klivit av tidigare.
Camilla Stridh säger att det var ett tjänstemannabeslut i grunden.
– Det kom upp på bordet och det var det det här som låg. Annars skulle vi hitta de här pengarna någon helt annanstans. Då blev det det här som lades fram. Hade jag varit mer luttrad och haft mer erfarenhet så hade man hanterat det på ett annat sätt.
Så det var en kombination av en stark tjänstemannaledning och att du var grön och svag i den positionen?
– Jag hade i alla fall sagt ifrån mycket tidigare. Kring själva processen hade man också kunnat titta på om saker och ting var görbara eller inte. Jag kanske var för envis också och inte ville kliva av i en situation där jag lämnade andra i sticket.
Till skillnad från Micael Glennfalk tycker Camilla Stridh att det var helt fel som majoriteten agerade.
– Jag tänker att vi gjorde alla fel man kan göra. Man skulle aldrig hantera en så här stor fråga på samma sätt igen. I alla fall inte jag. Jag har inte under de här åren förlikat mig med tanken hur vi ens tänkte att det skulle vara möjligt utan ett fruktansvärt kaos. Det var inget litet paket vi lade fram och så kan man inte göra.
"Fy, vilket möte det var"
Efter att förslaget lagts fram hölls möten på de berörda orterna. Camilla Stridh blev särskilt ansatt vid ett möte i Gullringen, den ort där hon själv gått i skola som barn.
– Jag var ordförande och det var inte så att tjänstemannaorganisationen klev fram. Man blev väldigt ensam. Fy, vilket möte det var. Jag vill aldrig göra om det igen. Jag tror att jag berättade på själva mötet hur det här hade gått till och varför det blev som det blev. Jag tycker att det vi gick fram med var alldeles för stort och att vi borde ha berett det på ett helt annat sätt.
Träffar du personerna som gick på dig hårdast ibland?
– Det kommer inte på tal jättemycket. Efteråt kunde det vara någon som kom fram på affären eller när ni skriver om det nuförtiden. Men det är inte jobbigt så, men det har påverkat mig. Herregud. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att skriva något på Facebook och sådär. Det sitter verkligen i.
Hon minns hela processen som väldigt turbulent och säger att det också var turbulent internt.
– Det var en storm som inte alls blev särskilt bra. Det var inget roligt alls. Många blev politiskt trötta och det tror jag även att invånarna blev. Först hade ingen en tanke på att det kunde bli en folkomröstning, men det var jättebra att folk engagerade sig och det var bra att det blev en folkomröstning. Det hjälpte mig att stå fast vid det jag känt. Folkomröstningen blev som en lättnad för mig. Jag stod upp för att vi skulle följa den och jag såg inte att vi kunde gå emot den.
Ungefär i samma veva som folkomröstningen ägde rum avgick Camilla Stridh från ordförandeposten i nämnden.
– Jag minns inte allt från den här tiden, men det hade med att jag fått en anställning att göra också. Jag var med på de interna mötena som var och jag var med på de möten som gällde hur vi skulle ställa oss till omröstningen också.
Just Brännebro skola har försvunnit. Vad tänker du om det?
– Jag tycker att det är sorgligt såklart. Det är min gamla skola och min gamla ort. Det blir ytterligare en byggnad som står tom och det är jättesynd för orten. Men det finns inte underlag och det har blivit för få barn. Då går det inte att ha en skola.
Camilla Stridh har inte kommit tillbaka till någon tung post i kommunen sedan det här hände.
– Jag är engagerad och jag har tankar och idéer, men jag vill inte ha en framträdande position igen. Det känner jag mig inte redo för. Jag verkar gärna lite mer i bakgrunden. Jag tycker att det är jobbigt att synas i media efter det här som var.
Blir det folkomröstning igen?
Folkomröstningar är något väldigt ovanligt i en kommun. Kommer det bli någon mer här inom överskådlig tid? Vi frågade alla tre som var högst involverade senast det begav sig.
– Det är få politiska frågor som väcker sådant engagemang som just skolor. Vimmerby är ju också glesbygd och man har lätt i Vimmerby att förstå hur man tänker i Gullringen och Tuna. Vi är ju i samma läge vad gäller Skatteverket, Arbetsförmedlingen och så vidare. Det är lätt att ta till sig åsikterna. I Linköping ska det nog betydligt mer till för att det ska bli en folkomröstning. Det blir engagemang i just Berga, men inte så mycket mer om du förstår vad jag menar, säger Micael Glennfalk.
Så du tror inte på någon ny folkomröstning?
– Nej, det tror jag inte. Väcks frågan igen så bör man inte göra samma fel som vi gjorde. Gå inte för snabbt fram, förankra mer, ha mer siffror och siffror som håller.
Peter Fjällgård vill inte göra om resan i alla fall.
– Jag vet inte vad det skulle vara faktiskt. Jag tror att det finns en annan acceptans nu också, kring hur barnantalet ser ut. Jag ser inte heller någon fråga nu som kan bli en sådan vattenklyvare. För mig är det här en resa man gör en gång i livet och jag hoppas jag slipper göra det igen. Resultatet står sig och merparten av skolorna är kvar.
– Jag tänker att här i Vimmerby vet man att det är ett verktyg om det blir en tillräckligt stor fråga. Men vad det skulle vara för stor fråga vet jag inte. Det måste engagera tillräckligt många, säger Camilla Stridh.