Jag hör hur dörrklockan ljuder på insidan, följt av kvicka små barnfötter, så öppnas dörren och Rickard Wärn välkomnar ihop med ”minstingarna” i familjen, Aurora och Loke.
Huset i olika etage har varit deras hem i ungefär fyra månader nu, så Sofie Wärn tycker ändå det känns som de börjat bo in sig.
– Det tar ju en stund. Det tog oss närmare ett år att bo in oss i lägenheten. Men vi tycker det känns bra, vi har format en rutin här nu. Vi hade hus tidigare, när vi bodde i Eslöv. I grunden är vi nog ”husmänniskor”, så även om det var bekvämt med lägenhet, så känns det skönt att vara tillbaka i hus. Det är ju enklare med barnen, att inte bo i centrum och ha en trädgård att vara ute och leka i.
Paret och åtta barn blev bostadslösa
Aurora har krupit upp i pappas knä. Hon tycks ha span på lussekatterna på bordet, ett långt bord med många platser för den stora familjen. Sofie och Rickard Wärn har åtta hemmaboende barn, från Conny som är äldst med sina 17 år till Loke, 2.
Vid branden i Zaagshuset i augusti blev de bostadslösa. Efter en vecka på hotell och en vecka som inneboende på övervåningen i en villa fick de sitt livs överraskning när företagaren Inge Hyckenberg köpte ett hus till dem.
– Jag minns att jag tänkte att det inte kunde vara sant, utan jag trodde det var någon som ville skoja. Eller utnyttja situationen, för jag tänkte att det kan inte stämma att någon vill köpa ett hus åt oss, säger Sofie och häller upp kaffe.
”Hälsa har inget pris”
En stor villa på Klippstigen blev deras nya hem. Paret hyr huset till självkostnadspris och så fort de kan kommer de köpa det av Inge Hyckenberg.
– Jag minns att jag frågade ”vilken prisklass ska vi titta efter?”, berättar Sofie som säger sig ha sökt på typ ”det billigaste skjulet” innan hon fick svaret att de kunde välja fritt hos mäklaren.
– Inge sa bara att ”hälsa har inget pris, jag köper det”.
Att det här huset var tomt och att man kunde flytta in omgående blev avgörande.
– Vi är ytterst tacksamma mot Inge. Det är helt fantastiskt att det finns sådana människor, säger Rickard.
– Vi hade bara bott i Hultsfred i 1,5 år när branden var, fortsätter Sofie som jobbar som undersköterska inom hemtjänsten i Tuna. Jag hade aldrig kunnat tro att så många skulle ställa upp på oss. Vi känner ju egentligen ingen här, men kollegor samlade ihop allt från leksaker till skor och kläder som låg fint staplade i storleksordning. Vi fick ett fantastiskt stöd.
Vill ge tillbaka
Nu vill Sofie och Rickard öppna upp sitt hem i jul, och bjuder in andra att fira tillsammans med dem och barnen. Vi kan kalla det, pay back time, även om initiativet inte är nytt för i år, utan det var Hultsfredspremiär julen 2024.
Till skillnad från Rickard som säger sig vara van vid att alltid få klara sig själv, växte Sofie upp med en mamma som alltid ville hjälpa andra, så den generositeten har hon fört vidare, kan man säga.
– Vi vet att det sitter människor som är ensamma, som inte har någon att fira jul tillsamman med, och de som inte kan ge sina barn det de vill av ekonomiska skäl. Vi struntar egentligen i anledningen till att man vill komma, vi vill bara dela med oss av julmat och julklappar till barnen. Jag är van från förr att arrangera stora julfiranden för familjen med massor av mat, nu sitter vi här själva bara familjen, så det räcker till många fler, säger hon och skrattar.
Välkomnar okända att fira jul
Initiativet har familjen tagit med sig från Eslöv, där man gjorde likadant de sista åren innan flytten.
– Jag kallar mamma för woonderwomen. Vi är åtta barn och hon tar hand om allt så bra, säger 16-åriga Cornelia som kommit och satt sig vid bordet.
Hon berättar om tidigare jular, där okända välkomnats till familjens firande och om hur familjen även ordnat julklappsutdelning på sjukhus.
– Först köpte vi lite och sedan gav vi bort sådant som vi inte hade använt. Jag kommer ihåg att jag hade så mycket grejer som jag inte hade rört.
– Jag frågade barnen ”vill ni ha massa julklappar som ni brukar få, eller ska vi hjälpa någon annan”, inflikar Sofie. Det blev samma svar från en efter en, så vi slog in ungefär 100 julklappar varje år och gav till Lunds cancersjuka barn.
– Jag tror, att är man sådan som ger, så får man tillbaka någon gång när man själv behöver, säger Cornelia.
Vilket bevisligen blev så när Inge Hyckenberg ställde upp, när de som mest behövde det.
”Tog med mig två syskon utan skor”
Som tonåring har det inte varit alldeles enkelt för de äldre i syskonskaran att tvingas bryta upp från allt och skapa sig en ny vardag.
– Jag trivs här, så jag är inte ledsen över det som hänt, utan mest arg på hela situationen. Det känns som det hade kunnat göras så mycket mer där och då, och det var stressigt, vi började ju skolan igen efter sommarlovet bara några veckor senare, säger Cornelia och fortsätter berätta om den omvälvande dagen den 4 augusti.
– Vi var utanför mamma och jag, vi skulle åka med hennes häst. När mamma kollade brevlådan kände jag lukten och såg att det brann. Fast det ville inte registreras i hjärnan. Mamma ringde 112 och vi sprang in. Jag tog med mig två syskon utan skor. Det känns skönt att de yngsta kanske inte kommer ihåg så mycket av allt det här när de blir äldre.
Märkligt att se huset rivas
Rivningen av den kraftigt vatten- och brandskadade fastigheten har inletts. Det känns lite vemodigt, erkänner Sofie och Rickard.
– Vi bodde ju ändå där i nästan 1,5 år. Jag tror heller inte vi kan släppa det riktigt förrän allt är klart. Man vill bara lägga det åt sidan och gå vidare, men eftersom vi inte fått besked från försäkringsbolaget står vi och stampar medan alla andra har fått besked.
Cornelia tycker också det känns konstigt att se.
– Jag har inga problem att vara där, jag har varit i centrum, men det finns ingen anledning att sitta och kolla, förklarar hon sina tankar.
Så hur ska det bli att fira jul här, i nya huset?
– Vi hoppas det ska bli trevligt. Jag har till och med tagit semester, säger Sofie.
– Det här känns som det perfekta julhuset, inflikar Cornelia.
Dock har ingen så här långt visat intresse för att komma hem till familjen och fira jul tillsammans.
– Det kan handla om att våga. Förra året bjöd vi in en mamma och hennes dotter, som vi visste hade det svårt ekonomiskt. Julen är för gemenskap, säger Sofie.
– Man kan vara här hela dagen om man vill, eller välja tillfälle om man vill vara med när tomten kommer eller vid middagen. Det är ju en social bit också, att man kan träffa någon att umgås med även senare, tillägger Rickard som för andra året erbjuder sig att ”tomta” hos familjer.
– Det är det mysigaste med julen, tycker jag, när vi sitter och äter och pratar, säger Cornelia.